5d944ee401aeb77a2d1320a2
Alchemist-RussianRoulette-S
Recension – The Alchemist “Russian Roulette” (Album)


Av Damir Sepulveda Espinoza.

 

 

Ända sedan The Alchemist började jobba med Oh No för 2-3 år sedan har hans musik vandrat bort från mainstream hiphopens hörn. The Alchemist hade tills dess alltid varit en av de producenter som rappare förlitar sig på ska bidra med street bangers. Nog för att han inte slutat med sitt dagjobb (exempel; de 2 första spåren på Prodigys senaste album ”H.N.I.C. 3”) men han sysslar idag med fler sidoprojekt än någonsin. Några exempel är samarbetet med Oh No, Gangrene, ett annat är 2011s mixtape ”Covert Coup” med Curren$y och det senaste exemplet är solosläppet ”Russian Roulette”, ett löst konceptalbum som utgörs av enbart ryska samplingar.

 

 

J Dillas ”Donuts” populariserade den expressiv-drivna och instrumentala formeln för en bredare publik. Förutom kvalitetsaspekten så är formeln ett försök att visa upp beatmakarens skicklighet och kreativitet med samplingar. På ”Russian Roulette” och bland många liknande albums är det 20-plus spår, och de är oftast bara lite längre en 1 minut förutom när beatsen gästas av en rappare, då brukar låtarna sträcka sig längre än 2 minuter. Och det är antagligen just frigörelsen från konventionella låtstrukturer som gjort ”Russian Roulette” till The Alchemists bästa soloverk hittills.

 

 

Som med andra alster i genren kan beatsen beskrivas riktigare som ljudkollager. Samplingarna klipps och klistras efter vad The Alchemists magkänsla indikerar. Det är oftast mer svävande behagligt men många spår tillfredställer också hiphop-muskeln i nacken. Överlag är det uppspeedade elektriska gitarrer, piano, blåsinstrument och stråkar som styr tillställningen – och allt med en hög cheese- faktor. Det är naturligtvis inget misstag. För igenom plattan kan vi höra dialog från ett av det cheesiga 80-talets signaturer, det cinematiska undret ”Rocky IV”, filmen där Sylvester Stallones Rocky Balboa möter Dolph Lundgrens ryske superboxare Ivan Drago.

 

 

Rapparna The Alchemist använder sig av är en blandning av gamla kollegor (Evidence, Roc Marciano, Fashawn) och nya bekantskaper (Action Bronson, Danny Brown, Schoolboy Q). Precis som i plattans anda så går de helt efter magkänsla. De bryter in då och då, och slänger ut sig löst målade bilder som de aldrig blir klara med. Det är en rapstruktur som vissa klarar av bättre än andra, men i den här kontexten så är deras röster och flow viktigare som instrument, och ur den aspekten uppfyller gästerna sin okomplicerade funktion.

 

 

I och med ”Russian Roulette” och Gangrene släppet ”Vodka & Ayahuasca” i år, så har veteranen lyckats bjuda på ett av hans starkaste år. Det bästa med dessa verk är att höra The Alchemist vara så bekväm i sin nyfikenhet. Det är som att han har släppt alla mainstream intentioner. Fortsätter han så här så är det ingen tvekan om att de omtalade projekten med bland annat Action Bronson och Boldy James kommer att hålla hög kvalité.

 

 

Betyg: 3,5 av 5

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL