5d944ee401aeb77a2d1320a2
prince-po-oh-animal-S
Recension – Prince Po & Oh No “Animal Serum” (Album)


Av Damir Sepulveda Espinoza.

 

 

Producenten Oh No har varit en nästintill besatt arbetsmyra de senaste åren, med släpp till höger och vänster i olika och mängder av former. När det är som mest spännande, kännetecknas släppen av Oh No-typiska drag, allt från prog-rock till soul samplingar som mynnar ut i kantigt kaos, eller om så, mer traditionellt loopade beats. Projektet Gangrene med Alchemist är ett sådant, och 2012s psykedeliska, skitiga ”Vodka & Ayahuasca” är deras främsta åstakomst hittills. Oh No har också kommit att bli ett så pass etablerat namn att han, tillsammans med bland annat just Alchemist, hjälpte till att knåda ihop ”Grand Theft Auto V”s spelmusik.

 

 

På Oh Nos senaste collab-projekt ”Animal Serum”, det första med gamle (och minst uppskattade) Organized Konfusion-medlemmen Prince Po, är beatmakarens experimenterella sida inte fullt närvarande. Det mesta följer en boombap formel som funkar. Men utan Oh No i galen vetenskapsman-mode känns låtarna för identiska, och de grötar ihop sig här och där. För Prince Pos del så har han inte visat sig vara lika stilistiskt äventyrlig med rappen som när han hade Pharoahe Monch vid sin sida, och det här projektet är nog inte rätt plattform för det, men innehållsmässigt är det pålitligt genomtänkt och varierat. Det kritiska perspektivet sparkar redan in dörren på första maffiga spåret, ”Machine Rages”, med tillropen ”the lies and propaganda, got me ready to scream/ I refuse to bury the dream”. Senare är det karmas tur att behandlas och utforskas i ”Where U Eat” över ett av Oh Nos starkaste bidrag, ett blippande pianospels beat. Men det är som nämnt varierat, så när Pharoahe Monch och O.C. dyker upp på ”Smash”, är det en rättmätig tävling där Prince Po anstränger sig mest, O.C. låter självsäkrast, och där Pharoahe Monch låter orättvist ”effortless” med sina skiftande flows.

 

Det mest anmärkningsvärda med ”Animal Serum” är annars att det låter som något som kunde ha släppts mitt under Prince Pos solida tid i independent-djungeln på 00-talet (albums på Lex Records, samarbeten med Madlib, MF Doom, Danger Mouse), och Oh Nos första period hos Stones Throw Records. Rapparens angreppssätt på materialet är varken modernt eller 90-tal, det är isolerat från det mesta förutom en viss 00-tals period. Som i ”U”, en minst sagt säregen version av klubbdängan och street bangern, som har ljudbild kvaliteter från den tiden som Oh No lyckades med bättre då (Oh Nos J Dilla producerade ”Move”). Det är kantigt, plottrigt och aldrig någonsin nära att låta hemma i fest-playlistor.

 

”Animal Serum” är obevekligen kompromisslös sin typ av rap, men också idè- och andefattig. Båda har brukat sina talanger vettigare tidigare, och avsevärt mer fokuserat. Speciellt Oh No, som får ut minst av sig själv jämfört med vad han annars brukar ligga på. För mer än ett ospektakulärt okej känns det aldrig som.

 

 

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL