Av Damir Sepulveda Espinoza.

Ett år efter att de släppte sin studiodebut ”The Div”, och långt efter den första vågen av hype som överöste dem när de släppte låten ”Mayor” och skrev på för Universal, så är Pac Div snabbt ute med ett andra album. På många sätt kunde de få ett skivkontrakt tack vare en stor 80-tals retro trend som sköljde över mitten av 00-talet och kunde ge framgång åt akter som The Cool Kids. Och likt The Cool Kids hände saker däremellan som inte tillät en debut förrän deras chans för att göra ett större avtryck försvann med åren. Los Angeles gruppens medlemmar Like, Mibbs och BeYoung slås dock inte ner lätt och har med ”GMB” kanske släppt det bästa projektet sedan karriärens första stadie.

Pac Div har utarbetat en formel som dom har följt sedan de tidigaste mixtapen, och kunde hittas i förra årets ojämna albumförsök, vilket är att varva drämmande tempohöjare med tillbakalutade låtar. Det hörs att de är allätare och har formats av olika årtionden av hiphopgenrer. Medan låtar som ”Slow” och ”No Superman” känns influerade av The Alkoholiks berusade självsäkerhet och The Pharcydes jordnärhet, har deras högtalarskakande maximiminimalistiska spår ”Bank”, ”Debo”
och ”Black Acura” en bombastisk kaxig 80-tals kvalitet. De framkallar ofta 80-talet och 90-talets (t ex är låtnamnet ”Debo” en referens till antagonisten i 1995s hiphopklassiker ”Friday”) hiphop utan att överdosera i nostalgi, använda den som en krycka eller vara en taskig uppdatering för 2012. Det är en kvalité de på något sätt får sin musik att utstråla naturligt.

Det är inte helt bekymmerslöst musik men de har ett mer avslappnat och positivt förhållningssätt gentemot hinder. På samma sätt som Curren$y är en av få som är skicklig nog att få sin avspända livsstil att låta som en realistisk utopi, och inte som ett förenklat och nedvärderande grepp, så har Pac Div en förmåga att med simpla medel framställa sin inställning tilltalande snyggt. Det är rak rap som lever på känsla och stil över detaljerat innehåll. På många sätt kan det stundtals kännas fjäderlätt och som livsstilporr, men ack så snyggt det låter.

Det finns inga riktigt dåliga låtar men några spår är överflödiga och repetitiva. Pac Div har för vana att trycka in några varianter av deras mest välkända låt hittills, nämnda ”Mayor”. Vissa är bättre än andra och även om ”Automatic” inte är ett av de mest minnesvärda versionerna så håller det sig från att låta lika desperat som ”Sneakers”. Och oavsett hur pass förståelig man är över Pac Divs typ av rap så går det inte att göra annat än att grimasera när de ibland drar till med lata och usla lines, som några av de sämsta öppningsraderna jag någonsin hört, ”ey yo Swiff, this the type of jam I like/ real talk, you a Jedi Knight” på ”Truth”.

Produktionerna, Like har producerat några själv, imponerar och med rader som ”flexin’ so hard my muscles ache” över de mest 808s tyngda beatsen, så kommer volymen att höjas i lurar och högtalare. Det är svårt att säga om Pac Divs musik hade slagit igenom när de var som mest i ropet. Det är dock klart att det inte hade varit dumt att höra det här spelas på radion.