5e81bb9b7f80ce30463cf002
5e78b0917f33f434794a1c02
ohno_ohnomite_S
Recension – Oh No “Ohnomite” (Album)


Av Damir Sepulveda Espinoza.

 

 

Oh No släppte tillsammans med The Alchemist albumet ”Vodka & Ayahuasca” och en EP ”Odditorium EP” tidigare i år som duon Gangrene. Båda verken höll en jämn och bra klass. Han följer den standarden med ”Ohnomite”, ett 21 spår långt album som använder sig av samplingar från soundtracket till blaxploitation filmen ”Dolemite”.

Oh No är allra främst en producent så det är inte så konstigt att det är där plattans styrka ligger. Blipp ljud, blåsinstrument, tydliga basslingor, beatbreaks, piano, keyboard. Han backar inte undan ifrån att försöka sig på allt möjligt ifrån ”Dolemite” soundtracket, något han har visat prov på förut genom åren. Oavsett sampling så kan han få det att låta psykedeliskt light, smutsigt och tungt.

Oh No har gjort både sämre och bättre beats i karriären. Men som så vanligt, och tjatigt nog, med producenten som rappar så är det i rim/persona avdelningen som det brister.

Det är klart att sett till Oh Nos tidigare släpp så är det här ingen överraskning. Men ta Gangrene som exempel, där rappar både Oh No och The Alchemist oändligt om droger och alkohol. Det gör att de, förutom att de har bra kemi emellan, åtminstone har en viss persona som smittar av sig och gör musiken atmosfärisk med en ”fullast först vinner” anda. På ”Ohnomite” hade han behövt göra något liknande. Eftersom hans flow rent estetiskt inte är den mest tilltalande genren har att bjuda på, det låter som att han långsamt hugger sig fram, så behöver han en krok. Waka Flocka Flame är långt ifrån en rappare med imponerande teknik men han har sin persona, den härjige fest och gatukillen, en krok som funkar bra för honom. Det finns en anledning till varför det bästa släppet Gangrene gjort, ”Greneberg”, gästas på nästan alla spår av den briljante Roc Marciano.

Albumet lyfter oftast när någon från den imponerande gästlistan i MF Doom, Erick Sermon, Evidence, Sticky Fingaz, Chino XL, Roc Marciano och andra vänner får vara med. Det är speciellt roligt att höra Phife Dawg i ”Dues N Donuts” fortsätta vara energiknippen han brukade vara i A Tribe Called Quest. Som gästnamnen kanske indikerar så håller sig alla inblandade för det mesta till den hårda och lyriska street rappen från östkusten vilket gör att plattan följer en sorts röd tråd.

Det är ett kapabelt verk Oh No har knåpat ihop som stundtals bjuder på bra rökig street rapp. Men är man inte ett Oh No eller ”Dolemite” fan så är inte ”Ohnomite” egentligen ett måste.

 

Betyg: 3 av 5

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL