5d944ee401aeb77a2d1320a2
marco-polo-pa2-S
Recension – Marco Polo ”PA2: The Director’s Cut” (Album)


Av Niklas Thander.

 

 

Marco Bruno, med artist-aliaset Marco Polo, har kanske inte gjort någon häpnadsväckande upptäcktsfärd, med tanke på att hans produktionsstil är en förnyad version av gammal hederlig New York-boom bap. Kraftigt inspirerad av storheter som Pete Rock och DJ Premier har Marco dock med sina beats lyckats vända den tråkiga attityden som boom bap-hiphopen fått vara mål för sedan millenieskiftet. Hans karriärstege har gått spikrakt uppåt det senaste årtiondet – med en början som ljudtekniker, till hans genombrottsalbum ”Port Authority” från 2007 som ligger bakom en stor del av hans uppkomst till en av New York-scenens mest uppskattade producenter.

 

 

”PA 2: The Director’s Cut” är uppföljaren till genombrottet och tack vare det har Marco kontakt med en lång rad New York-prominenter som dyker upp för att bidra med verser. Med skådespelarvärldens självutnämnde rapambassadör Michael Rapaport (som regisserade ATCQ-dokumentären från 2011) som berättarröst bjuder MP på en störtsjö av låtar, alla organiskt dunkande boom-bap. Rapaport fungerar också som Marcos förlängda röst – han hypar upp artisterna på nästa track, ber alla som tycker att ett 80-minuters album är långt att dra åt helvete, och detsamma åt alla kritiker, för: ”This is made for the heads, the hiphop heads, the aficionados, those who appreciate the boom-bap”. Trots piken känner jag mig inte träffad, då jag inser att jag lyssnar på ”PA 2” som just det – ett fan av hiphop. Och hur kan man inte göra det när ”PA 2” levererar en överraskande stark lineup av låtar, som självsäkert kaotiska ”Astonishing”, New Yorkifierade g-funkbangern ”West Coast Love”, Guru-hyllningen ”G.U.R.U.” och”6 Trill” med Last Emperor, som kanske inte har de bästa verserna, men en närvaro och ett tryck i levereringen som passar utmärkt till det dramatiska beatet. Framförallt bjuder ”PA 2” på en av årets bästa låtar: ”3-O-Clock” med temporärt återförenade Organized Konfusion. Om inte kombinationen av vokalsamplingen, det lätt spastiska beatet och en Pharoahe Monch-vers värd sin vikt i guld får igång nackmusklerna på dig ber även jag dig följa Rapaports råd.

 

 

Visst kan en kritik vara just längden, för spår som ”Emergency Man” och ”Wrong Girl” känns andefattiga, och just den senare är helt malplacerad i sammanhanget med sin R&B-hook och harmlöst mjuka beat. I övrigt är det ett album som visar att sex års arbete betalar av sig, för sammansättningen av ”PA 2” lämnar nästan inget till slumpen, iallafall inte från Marcos sida. Det förekommer verser som knappast överrumplar dig, men det är riktigt kul att se veteranerna (som större delen av gästlistan består av) leva upp, och det säger mycket om Marco Polos talang. ”PA 2” är trots sin inriktning och framtoning ett album som alla slags hiphop-entusiaster borde lyssna på, för det här är hiphop i en av sina renaste former.

 

 

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL