Macklemore-Ryan-Lewis-The-Heist-S
Recension – Macklemore & Ryan Lewis “The Heist” (Album)


Av Mia Andersson.

 

 

Mitt första möte med Ben Haggerty och Ryan Lewis beskrev jag som en kick, ett beroende jag behövde få mer utav. Snart förstod jag att just ordet beroende olustigt nog också var ett ord som präglat deras musikskapande.

 

 

Ben Hoggerty, eller Macklemore som kanske är ett mer bekant namn, har varit verksam sedan tidigt 2000-tal. Under år 2005 släppte han sitt debutalbum ”The Language of My World” och
trots lovande recensioner föll han ner i ett mörkt hål av beroende. Men år 2009 tog han sig upp och efter att han slagit sig ihop med producenten Ryan Lewis omvandlade han sitt beroende till en styrka och levererade den hjärtgripande singeln ”Otherside”. Med duons efterföljande EP:s ”VS.” och ”VS. Redux” blev suget efter en fulländare stort och nu är den här, ”The Heist”.

 

 

De båda är i sig säregna artister men det som gör producenten Ryan Lewis unik är hans känsla för att skapa ett stort och uppskattat ljudkollage. På ”The Heist” lägger han stor vikt vid olika slagverk samt baser och letar sig långt utanför trygghetszonen. Han skruvar på beats och blandar hiphopens basgångar med traditionella instrument där piano, gitarrer, stråkar men framförallt blåsinstrument slingrar sig likt en röd tråd igenom de 15 spåren. Allt ömsint hopsnickrat med Macklemores prat-rap och kvicka lyriska begåvning samt de slående många men omsorgsfullt utvalda gästartisterna. Trots mina tveksamheter över att majoriteten av låtarna släppts tidigare inser jag nu att nytillskotten fyllde en funktion och plats i en helhet. För bortsett från vissa tvära svängar av down- till uptempo och från mörker till eufori är jag imponerad av dess arrangemang och sätt att ta sig fram.

 

 

Längs skivan följer man Macklemore som vandrar på en ojämn väg kantad av stolthet och skam. Han bekänner fel och brister, skildrar svårigheten i att identifiera sig som en förebild när han med avslöjande texter berättar om kampen mot demonerna i hans huvud. En känsla som blir extra tydlig på det nakna spåret ”Neon Cathedral” med soulundret Allen Stone och på det gripande spåret ”Starting Over” där Ben Bridwell från Band of Horses gästar. Men ur det onda föds alltid något gott, och som fast troende av att allt har en mening blir Macklemores artisteri en påminnelse om just det. Han har tagit de allra mörkaste minnena och omvandlat till en berättelse som kan hjälpa någon annan. Klär tankar i rim som utan tvekan fyller ett terapeutiskt syfte, såväl för honom själv som för lyssnaren. När ”The Heist” lider mot sitt slut har du redan hunnit spola tillbaka flera spår, allt för att höra de ändlöst kloka citat i låtar som exempelvis ”Ten Thousand Hours” och ”Make The Money”. Du lämnas med lika delar ödmjukhet inför livet som motivationen av att ta vara på nuet och följa dina drömmar. Men mest påtagligt blir nog ändå att denna skiva ger mig det där beroendet, den där kicken jag så gärna ville ha mer av.

 

 

| Kingsizemagazine

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL