5e81bb9b7f80ce30463cf002
5e78b0917f33f434794a1c02
lil-wayne-i-am-not-a-human-being-2-album-cover-S
Recension – Lil Wayne ”I Am Not A Human Being II” (Album)


Av Damir Sepulveda Espinoza.

 

 

Första spårets pianospel på “I Am Not A Human Being II” öppnar upp möjligheten för något utöver, vad som de senaste åren har kommit att bli, normen för Lil Wayne. Kanske är det ett tecken på något vassare, eller mer introspektivt än något med titeln “Rich As Fuck”. Albumets första rad, “I’m in the crib butt naked bitch / she said my dick could be the bext black president”, försäkrar oss dock att allt är oförändrat.

 

 

Tyvärr betyder det att de starka spåren, med ljusglimtar av talangen som var raps största lysande stjärna 2008, är jobbigt sällsynta. Även om hans självutnämnda “best rapper alive”- kandidatur på den tiden var diskutabelt, så var det ett tecken på ambition och hunger. Likaså när han liknade sig själv med E.T.(“Phone Home”) och hade förmågan att göra låtar om sin personliga, och sin hemstad New Orleans perspektiv, på statens hantering av orkanen Katrina (“Georgia Bush”). Med det i åtanke, så säger det ganska mycket om Lil Wayne att han inte kallar sig själv för den bäste levande rapparen längre. Det finns få spår av det som gjorde Lil Wayne till mer än en rappare av simpla hit-and-miss ordlekar om sina genitalier. För nog att han alltid lagt stort fokus på sex, men förutom att upprepande referera sig själv som en knullmaskin av världsklass, så finns det nästan ingenting annat som försiggår här. Plattan heter “I Am Not A Human Being II” men inget av koncepten eller idéerna, som en sådan titel skulle kunna antas vara ett tecken av, utforskas. På “God Bless Amerika” dyker i och för sig en annan sida av Wayne upp, det vill säga den allvarlige Wayne. Insynen han delar med sig om sitt hemland känns aldrig mer än som en tom, nyanslös exkursion. Inget än de klumpigaste formuleringarna landar (“the end of time is like an hour away”).

 

 

När det väl funkar så är det oftast andra namn som gör det tunga jobbet. Av alla låtar om knullmaskinen Lil Wayne, så hade det egentligen räckt med den bästa, det vill säga Mike Will Made It producerade “Bitches Love Me”. En orgie av hybris och kalas melodier vägleds av Drake och auto-tune kraxande Future på hooken. Verserna Wayne drar här är inte de bästa han har rappat, men han kommer genom plattan sällan låta mer angelägen än här. “Gunwalk” tillhör ett av de bättre momenten, som kanske mest borde tillskrivas Juicy J, eftersom han både producerar och gör ett kort inhopp på låten. Andra spår som “Trigger Finger”, “Romance” låter bra så länge innehållet ignoreras, och några av de andra gästerna presterar kanske inte sitt bästa men är välbehövda breaks.

 

 

Det är för det mesta svårt att ta sig igenom majoriteten av albumet, speciellt rock-utflykter som bonusspåret “Hello” och refrängmissen “Beat The Shit”. Wayne har alltid haft mindre slipad smak vad gäller beats och formuleringar, även innan han blev en superstjärna. Men förr kändes det som ett personligt, nytt uttryck. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men idag känns samma egenskaper krassa och smakfrånvända. Till och med hans annars rätt så pålitliga sinne för poprap melodier, à la “Lollipop”, är som bortblåsta. Han lyckas skrapa ihop tillräckligt för att undvika “Rebirth”-nivåer, men det är på gränsen.

 

 
Wayne nämnde för en tid sen att han ibland kunna känna rap “[is] pretty boring”, och jag kan inte undvika att tänka på det citatet genom plattan. Allt känns så syfteslöst. Räkna in “I Am Not A Human Being II” som ett av de minst väsentliga verken i Lil Waynes spretiga diskografi.

 

 

Redaktionen | Kingsizemagazine

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL