Av Damir Sepulveda Espinoza.

Hiphop har rykte om sig som en genre som alltid törstar efter två saker; de unga och det ”nya”. De senaste åren har dock den annars eviga tendensen överskridits mer och mer. Jay Electronica var redan för tre år sedan 33-år när han fick till det med ”Exhibit C” och blev i vissa läger sedd som raps frälsare, Tity Boi bytte namn till 2 Chainz för något år sen och 35-åringen har haft sitt livs år än så länge. Andra namn som Danny Brown och Ka var redan 30 eller mer när dagen då de blev erkända för sin musik av både kritiker- och skivbolagen anlände. Ett annat exempel är den 31-årige och före detta läraren Homeboy Sandman som inte kunde ha väntat sig det uppsving han har fått i hiphop-karriären de senaste åren, och än mindre att han skulle få släppa ett album på vad som börjar bli ett legendariskt independentskivbolag, Stones Throw Records (Madvillains ”Madvillainy”, J Dillas ”Donuts”, Quasimotos ”The Unseen”).

Han har än så länge redan släppt två kvalitativa EP:en, ”Subject Matter” i vintras och ”Chimera” i våras, vilket gör att ”First Of A Living Breed” blir Homeboy Sandmans fjärde album men första på Stones Throw Records.

Det hörs att det sena 90-talets och tidiga 00-talets underground och alternativa mainstream hiphop (vägrar definiera det som conscious rap) har influerat Homeboy Sandmans rapstil, både innehålls-och flowmässigt. Imponerande avig och naturlig i sin leverans av stavelser, så är han lätt att hänga med i och med hans klara, tydligt artikulerande röst. Bästa exemplet på det är öppningsspåret ”Rain” som är en triumferande uppvisning av Homeboys förmågor, det är nästan som att blip-ljuden inte kan hänga med hans tempoväxlingar.

Hur han väljer att formulera den afro-amerikanska upplevelsen rör sig i Black Stars och The Roots fotspår, och han erkänner att han är ”Black Thoughts biggest fan” i ”Not Really”. Rent rapmässigt skull dock en bättre jämförelse vara en mer fokuserad, mindre hafsig och överhuvudtaget mer dedikerad Mos Def, som dessutom är medveten om att musik kan göras i underhållningssyfte också. Sandman kan konsten att slappna av när det behövs, i stil med hur storgruppen De La Soul kunde variera sig och hoppa mellan olika uttryckssätt men ändå ha sitt eget stuk.

Homeboy Sandman visar dock att han är medveten om hur han framstår ibland när han sätter ihop rader som ”now you throwing salt cause I’m exalted on a pedestal / I ain’t to blame if all this garbage is identical” och frågar oss som lyssnare på ”Watchu Want From Me?” vad vi vill ha ut från rapparen. Befriande nog ursäktar han inte sin intelligens, även om han i vissa låtar kommer nära en viss pekpinne-rap som kan kännas tradig och uppläxande (Talib Kwelis signum), men han försöker alltid ha ett progressivt förhållningssätt. ”Illuminati” är kanske det bästa exemplet, där han i sitt mest uttryckslösa tonfall presenterar så många deprimerande sanningar, teorier och konspirationer om
världen som möjligt.

Han visar också prov på egna musikaliska idéer kring melodier, låtuppbyggnader och har en övertygande bunt med varierade beats som ger intrycket av en rappare som vet att han inte vill låta som din ordinäre independent rappare. Nästan varenda låt präglas med mindre eller större finesser som gör att beatsen blir mer än något i bakgrunden till en refräng och 16 bars, och blir ett med Homeboy Sandmans låtidéer.

”First Of A Living Breed” är ett skickligt hantverk men det som står ut mest är Homeboy Sandmans begåvning som både MC och artist. Han visar att han är på toppen av sina förmågor. 31 eller 21-år spelar ingen roll när man är så här pass talangfull.