Av Niklas Thander.

”13” bjuder på några av de bästa beatsen från Havoc på åratal och lyckas med konststycket att hålla kvar vid de styrkor som gjorde Mobb Deep till en av de odödliga duorna inom hiphopen, samtidigt som skapandet är moderniserande och äventyrligt.

Reflexmässigt drar min hjärna paralleller till Mobb Deeps diskografi när jag lyssnar på ”13” – jag stannar till, och mitt inpiskade rättvisepatos tvingar mig själv att minnas: ”Stopp. Det här är Havocs soloprojekt, inte ett album i Mobb Deeps namn”. Men efter ett par genomlyssningar infinner sig frågan om det ens är nödvändigt att göra den distinktionen på Havocs album ”13”. Kollegan Prodigy finns visserligen inte i sikte, men Havocs produktionsförmåga är såpass synonym med den så effektivt fastetsade ljudbilden för Mobb Deep att det är omöjligt att skilja soloartisten Havoc från Mobb Deep-Havoc. ”13” är ett album där produktionen är det absolut starkaste kortet, det är ryggraden av stål som Havoc smart nog bara spinner på runtom, utan att göra det varken för svårt eller lätt för sig med rappen. Plattan följer en röd tråd, och varje låt känns besläktad med nästa utan att upprepa sig alltför mycket, något som också hjälps av den relativt snabba inklockningen på 46 minuter.

Havoc kickar igång ”13” i ett rasande tempo och efter de tre första låtarna rusar adrenalinet genom ådrorna. De första raderna på ”Gone” visar att Havoc är kvar på samma ställe där du lämnade honom sist:

“2013, funny how time flyin’/ It ain’t a thing changed in regard to the iron/ Hit you motherfuckers, go push it to the essence/ Hollow-tip slugs that’ll pierce through the vests/”

Följande låtarna ”Favorite Rap Stars” och ”Life We Chose” fortsätter på samma bangerspår och öppningen är enormt stark. På ”Favorite Rap Stars” gästar likasinnade veteraner i form av Styles P och Raekwon över ett respektingivande beat som kännetecknas av en målmedveten bassgång, handklapp och mängder av små instick som förhöjer en redan grym låt. ”Life We Chose” bjuder på ett inhopp från Lloyd Banks som tillsammans med Havoc levererar texter lika hårda och mörka som det dundrande beatet. Huvudet slutar aldrig att röra på sig och när Havoc på ”Get Busy” tar en
sampling från The Roots låt med samma namn, slänger på dubbla pianoslingor, levande trummor och referenser till NBA-veteranen Marcus Camby får jag en varm känsla i bröstet som gör att jag med ens känner mig hemma på ”13”. När det i sin tur följs av electronica-pepprande upptempo- låten ”Eyes Open” (med en perfekt gästning i tungdribblaren Twista), ”Tell Me To My Face” med Royce Da 5’9” och solo-höjdpunkten ”Hear Dat”, vars cymbalkrascher skickar mindre skälvningar nerför ryggraden, står det klart att Havoc lyckas med balansnumret att hålla sig vid sin läst och
samtidigt söka sig utåt.

Albumet känns som en 90-talsbanger i modern tappning, med vissa mindre experiment. Som tidigare nämnt är produktionen fantastisk och särskilt trummorna håller alltigenom hög klass. En stark öppning förlängs till en stark första halva och sedan vacklar skivan något av den framtunga
fördelningen. En kort blek period i mitten räddas av en klart godkänd avslutning, som är mer lågmäld i sin framtoning än den kraftfulla inledningen. Havocs texter är upp till standard, men överskuggas i kvalitet av hans egna produktion, och det finns tillfällen då jag är så totalt upptagen av beatet att fokus försvinner från texterna. ”13” är ett upplyftande projekt i det att en artist som har 20 år i branschen fortfarande kan förnya sig själv, och förhoppningsvis kan den här kreativiteten och vigören föras in i Mobb Deep för en värdig fortsättning på gruppens karriär.

//Niklas Thander

Red anm: Från och med 10:e maj kommer Kingsize Magazine ändra betygsskalan till att även inkludera halva betyg (t.ex 3,5). Detta för att på ett tydligare sätt ge ett mer nyanserat betyg utöver den bedömning recensent gör i textform. Redan gjorda recensioner kommer dock att behålla erhållet betyg enligt tidigare.