5d944ee401aeb77a2d1320a2
frank-ocean-channel-orange-S
Recension – Frank Ocean “Channel Orange” (Album)


Av Niklas Thander.

 

 

Vissa plattor går det bara inte att sluta spela. Den annars så beskällda repeatknappen är påslagen. Och när jag inte kan lyssna, far refrängerna, basslingorna och historierna runt i huvudet konstant. Det är inte många skivor som lyckas med att skapa ett sådant begär, men ”Channel Orange” är en av dem. Frank Ocean, ursprungligen från New Orleans och nu bosatt i LA, startade uppsvinget i karriären 2009, när han anslöt till OFWGKTA-kollektivet. Vid sidan av den egna karriären skrev han låtar åt bland annat Beyoncé och John Legend. 2011 släpptes debutmixtapet ”Nostalgia, Ultra” och det tog inte lång tid innan Ocean fick featura på förra årets största album; ”Watch The Throne”. Med det fick också hypen för det första albumet en rejäl kickstart och det var höga förväntningar inför ”Channel Orange”. Är det inte väldigt skönt när förväntningar inte bara infrias utan till och med överskrids?

 

 

”Channel Orange” går igång med det nostalgiska Playstation 1-startljudet och passande introt ”Start” och suger sedan rätt in en i albumet med singeln ”Thinkin Bout You”. Hela tiden är det en berörande känslosamhet. Frank Ocean utövar en musikalisk akupressur, när han hittar rätt toner i rätt ögonblick, tillsammans med musiken som stiger, sjunker och betonar på precis det ställe som krävs för harmoni. Albumet flyter på med en klar väg mot sitt mål och låtarna i sig är till synes vilseledande och konturlösa, i ordens positiva bemärkelser. Skepnader byts ut och nya vinklar upptäcks vid andra, tredje och fjärde lyssningen. Stämningen runt och på låtarna förstärks av atmosfäriska ljud, ett lågmält fågelkvitter, tv-reklam, flygplan, vågor, stadsljud. ”Channel Orange” är Frank Oceans mentala TV-kanal. Här berättar han historier om obesvarad kärlek, svår kärlek, oväntad kärlek. Visst, vi har hört om det förut, men inte på det här sättet. Frank Ocean väver in detaljer i sitt historieberättande vilket gör det så mycket bättre än en generell kärleksberättelse. Det är oftast sorgsna skildringar och även om det nödvändigtvis inte är självupplevt, upplever jag Frank Ocean som oerhört ärlig. Han får mig att bry mig om allt han säger och jag följer varje steg han sjunger om.

 

 

Låten ”Pyramids” är ett personifierande spår för ”Channel Orange” och Ocean. Det är en tiominutersresa, både musikaliskt och lyristiskt, där han kontrasterar Cleopatra i forntida Egypten med en nutida strippa, jobbandes på klubben Pyramid. Resan är drömlik och rik på intryck tack vare Oceans färgstarka texter och berättarförmåga, ackompanjerade av en klagande upphackad syntslinga som går genom flera metamorfoser för att slutligen övergå till ett jämrande elgitarrsolo.

 

 

Frank Ocean är producent för hela albumet, tillsammans med vännen Malay och de har lyckats skapa en melankolisk och underlig halvkusin till N.E.R.D.s ”Fly or Die” med en underliggande intensitet och mullrande känslostormar under ytan. De pulserande och levande instrumenten växlar snyggt och blandar jazz och funk, electro-soul, traditionell RnB och neo-R’n’B. Det är orglar, reverb-inslag och melodier utanför ramarna. Och det verkar vara där, utanför ramarna
som han passar hemma. Även om jag tycker mig höra influenser från alla möjliga håll; D’Angelo, Marvin Gaye, Usher, Alicia Keys, Kanye West, så knuffar Frank Ocean undan både förutbestämda mallar och goof-ballepitetet (vilket ofta är ett syndrom och problem för artister som bryter från mainstream) och skapar sig med ”Channel Orange” en egen plats. Stilen är ovanlig, en otrolig sångare med rapkaraktär i textskrivandet. Det är mycket ordlekar (The best song wasn’t the single/ But you weren’t either/”) och smarta, eftertänksamma texter. De visar ett kaotiskt hjärta och sinne, och bakom ordlekarna är han mer utlämnande än någon.

 

 

Det finns inga andra alternativ för mig än att ösa lovord över ”Channel Orange”. Frank Ocean rör sig på mark så långt ut ingen vågat komma och förtjänar allt beröm han kan få för denna bedrift. Det är nästan skrämmande att tänka på vad som händer om han fortsätter i samma uppåtgående riktning, för i och med detta första försök har vi en given kandidat till årets album.

 

 

Bästa låt: ”Pyramids”

 

 

Betyg: 5 av 5

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL