Av Damir Sepulveda Espinoza.
Det löjligt härliga namnet Durag Dynasty summerar gruppens stil väl. Det är råa raps, över råa beats. Den renässans vågen The Alchemist rider verkar inte vilja ta slut än, och just han är det främsta dragplåstret på ”360 Waves”. Hans sampling centrerade produktioner ger medlemmarna, västkust rapparna TriState, Killer Ben och veteranen Planet Asia, en slipad tyngd.
Det är traditionell lyrisk street rap enligt vad som sträcker sig decennier bak. Beroende på vilka typ av preferenser man har, så kan jag se hur Durag Dynasty kan ses som gammalmodiga. Det är definitivt hård rap som prioriteras över karisma, och Durag Dynasty säljer inte det de gör på det mest distinkta sättet. Rader som ”smoke weed like Michael Phelps/ breaks records in rap olympics” är något många rappare skulle kunna säga. Det är lätt att föreställa Lil Wayne, i sin peak, slänga ut något sånt. Men det är något med hur en blank uttryckslös röst, med en hotfull underton, framför raden som en torr punchline. Det är som att den skulle kunna ha framförts av en goon-ifierad David Letterman. Rap får inte cred nog för mycket av sin antydda komik, lines som dessa belyser viss självdistans utan att bli övertydligt och självbelåtet.
Mycket av nöjet med ”360 Waves” skulle gå förlorad med en sämre talang bakom produktionerna, för den lider av viss monotonitet fastän de har en av de främsta boom bap auteurena på sitt team. Det kanske säger mer om mig, men jag har några lyssningar senare fortfarande svårt att veta vem som är Killer Ben och vem som är TriState. Lite tröttsamt är det också att rapveteraner från den här subgenren klagar upprepande på ”swag rap” och ”skinny jeans”, den mest självklara åsikten man skulle ha kunnat gissa att de har innan lyssning. Nog att det är svårt att ta en låt med ordet ”swag” i titeln på allvar året 2013, men det måste kunna gå att kritisera annan rap mer nyanserat än så.
De här negativa aspekterna brukar boom bap street rap lida av, så det är inget nytt, men till sin cred har Durag Dynasty vettet att i vått och torrt hålla sig till sina styrkor. ”Tetrahydrons on Mars” är kanske det bästa spåret, ett sprudlande exempel av när produktion och rap kompletterar varandra väl, vilket får raden ”I wrote this for my goldchain militant” att framstå som den ädlaste handlingen på länge. En annan höjdpukt är ”Fish Meat”. Den leds av ett avskalat, rökigt beat, indirekta hot om liksäck (”the black plastic / I never leave without it”) och ännu en färggrann referens till, ett av många rappares inofficiella besattheter, wrestlaren Ric Flair.
”360 Waves” är tyvärr inte lika spektakulärt som dess omslag, men den drivs av tillräcklig skicklighet för att få formeln ”råa raps över råa beats” att kännas nödvändig och tilltalande.
