Av Damir Sepulveda Espinoza.

Från när A$AP Rocky släppte sitt genombrott, mixtejpet ”Live.Love.A$AP” hösten 2011, har hans klick A$AP Mob burit sina influenser för alla att se. Med element från olika håll – som Three-6-Mafias kusliga syntar, Houstons chopped and screw-teknik, 90-talets Bad Boys pompösa essäns och Bone Thugs-N-Harmony studsiga double-time flow – presenterade A$AP Mob ett distinkt sound och stil som deras varumärke. Rockys lyckade studiodebut fortsatte på den vägen och A$AP Ferg aspirerar med ”Trap Lord” att följa den, om än med ett hårdare, giftigare bett.

Idén är att A$AP Ferg ska vara kollektivets blodtörstiga andreman. Albumet utforskar och tänjer på soundets aggressiva och mörka tendenser både i produktion och också presentation. Intentionerna är transparanta, men de olika fragmenten klibbar sig dessvärre aldrig fast i en tillfredställande homogen helhet. Istället spökar en monotonitet och artificiellitet från låt till låt, där ambitionerna i teorin är tilltalande. Med det sagt är Fergs säregna röst nog att den oftast skymmer över det begränsade innehållet med tempoväxlande flows och oberäkneliga intonationer. Plus att den tungsinta atmosfären har en underligt tilldragande klaustrofobisk effekt. För visst är höjdpunkterna spännande. Shabba Ranks-tributen och singeln ”Shabba” är bombastiskt örongodis, på ”Hood Pope” spelar Ferg rollen som kvasi-spirituell trap-ledare, och på ett av de mest dynamiskt producerade spåren, råa och explosiva ”Murda Something”, löper Ferg amok tillsammans med härj-savanten Waka Flocka Flame.

Projektet är som mest tilltalande de gånger kemin mellan Fergs vårdslösa attityd och underliggande vemod ges andrum och tid att blomstra organiskt (nämnda ”Hood Pope”, och läckert melodiösa ”Cocaine Castle”). Allt för ofta underhuggs sådana utvecklingar av rapparens obligatoriska trap- och skrytrap. Istället för att ta A$AP Mobs formel till nya platser, så eleverar den aldrig från sin position som krycka. Lägg till Fergs oförmåga att formulera sig annorlunda från andra om oavsett ämne, och ja, då kan monotoniteten inte hjälpa att infinna sig. Kan också ha något med faktumet att ”Trap Lord” inte är särskilt varierad på produktionssidan. Den genomsnittliga låten leds as fönsterskakande tung bas och kusliga samplingar eller syntspel, vilket på pappret ser ofelbart ut, men dessvärre grötar många av de mindre distinkta spåren ihop sig.

Mycket av materialet hänger därför i slutändan på Fergs starkaste egenskap, sitt zick-zackande flow och flexibla delivery. De görs sig bäst vid introspektiva (”Didn’t Wanna Do That” – om sin tankeprocess när en kompis blev rånad) och andra lägen, som posse cut-låtarna ”Lord”, med de ännu imponerande snabbkäftskungarna Bone Thugs, och hotfulla ”Fuck Out My Face” med gästerna B-Real, Ashton Matthews och Onyx.

Ferg lever till viss mån upp till säget, ”it’s not what you say it’s how you say it”, för det är vad som lyfter verket upp från ett splittrat ingemansland. ”Trap Lord” är endimensionell, mörk och gotisk trap eskapism. Den når aldrig sina mål men lyckas å andra sidan, under resans väg, bjuda på några värdiga stunder.