Av Niklas Thander.

Redan det första spåret ”The Star Room” sätter temat för resten av ”WMWTSO”. Det som dyker upp här återkommer gång på gång på skivan: ett intressant beat, röstförvrängningar, populärkulturreferenser, droger, religiösa och personliga funderingar, mängder av flerstaviga ord och ibland ett rim som sticker ut med sin (smarta) enkelhet. ”I’m from a city that you hear and think a bunch of steel/ So a hundred mills wouldn’t make me sign a fucking deal/”.

Hans många liknelser med låtarna till filmgenrer, exempelvis på ”I’m Not Real”: ”See this a rather spooky action movie”, är del av en rad små detaljer som förekommer genomgående på skivan. Det blir en snygg bonus som visar att ”WMWTSO” som album är genomtänkt och sammanhängande, trots sina brister på det textmässiga planet. Mac Miller har en intressant idé, men faller på genomförandet på grund av vad som verkar vara otillräcklig rutin. Istället för att bygga runt det genomgripande temat och hålla det simpelt, vandrar Mac iväg och vill gärna göra det svårare än det är. Det är något som också visar sig i de personliga reflektionerna. Här och var lyckas Mac verkligen släppa fram sina innersta tankar, som på ”REMember”, en hyllning till sin döde vän, men vid många andra försök stannar han innan han kommer över tröskeln. Problemet i det kan ligga i hans extrema användande av namedropping och referenser, då han istället för att gå in på det mer personliga djupet, släpper ur sig något man känner igen eller liknar sig vid det ena eller det andra. Visst, referenserna kan vara en del av ett tematiskt grepp, men det försvagar fokuset på Macs personliga utforskning och tillsammans med nonsensrader som: ”Hieroglyphics, pyrotechnics, metaphysics, telekinetics put 50k on my credit card/” blir hans iakttagelser alltför spretiga för att kunna dra tillfredsställande slutsatser ifrån.

Att albumet är välbalanserat är först och främst den varierade produktionens förtjänst. Earl Sweatshirt dyker upp med dramatiska beats (”The Star Room”, ”I’m Not Real”), Mac själv producerar ett par beats som överträffar hans förmåga på micken (”Watching Movies” har ett av de bästa beatsen på skivan) och Chuck Inglish bidrar med en minimalistisk, dunkande historia. Lägg därtill Diplos adrenalinstinna balkan-blåsdänga i ”Goosebumpz” och skivans bästa beat i Flying Lotus-producerade ”S.D.S”, en elektronisk, drogpåverkad eftergångare till J Dillas ”Dreamy”. Något som också slår mig är att den stora variationen av beats verkar influera Mac att byta tillvägagångssätt. ”S.D.S” låter så mycket MF DOOM att jag var helt hundra på att beatet måste varit återanvänt. Mac Miller kände tydligen också av vibben för han försöker till sitt yttersta att förkroppsligga DOOM med non sequitur-rader och multi-stavelser, dock utan den briljans som DOOMs till ytan virriga rim omfattas av. Detta åtagande av andra stilar dyker upp på hela albumet: när han rappar med Action Bronson anammar han samma monotona flow och fuck it-attityd och på ”Watching Movies” använder Mac sig av A$AP Rockys tolkning av södern-flow, vilket måste sägas funkar för honom. Resultatet är ett de bättre spåren på skivan med en hackig, start-stopp double-time rap över ett underbart vågigt och vingligt beat.

Mac Miller ger på ”Watching Movies with the Sound Off” intrycket av att han vill byta upp sig i branschen och bli en artist som tas mer på allvar. ”Easy Mac with the cheesy raps” tar förvisso ett annat, svårare spår på sitt andra album än tidigare, men trots idoga försök till filosofiska diskussioner går det inte hela vägen fram, och istället för konkreta rim som fastnar på grund av sin djupsinthet blir Macs rader oftast kryddade med abstrakta, rotlösa meningar med flerstaviga ord. Trots de många lösryckta pseudo-intellektuella resonmangen är ”WMWTSO” ett välbalanserat, underhållande album som är ett steg i rätt riktning om Mac Miller vill ha mer substans i sin musik än party, droger och sex.