Ken Ring, Dogge Doggelito och Ison Glasgow är tre stora namn inom den svenska hiphop-världen. Nu har alla tre släppt varsin bok under hösten som handlar om deras kamper i livet, deras uppväxt i förorterna och vägen till där de är idag. De har alla tre tagit hjälp av medförfattare för att få ner sin historia på papper. Boken “Ibland vill man bara försvinna” är skriven av Kim Veerabuthroo Nordberg om Dogge Doggelito ur ett journalistiskt perspektiv. Isons bok “När jag inte hade nåt” och Kens bok “Livet” är däremot skrivna med hjälp av spökskrivare. Emil Andersson står bakom “När jag inte hade nåt” och “Livet” är skriven tillsammans med kanske landets meste spökskrivare Klas Ekman.

Andres Lokko på SvD har recenserat alla tre i ett sjok, och satt fingret på hur de tre böckerna skiljer sig från varandra. Här kommer tre utklipp ur recensionen om de tre olika böckerna.

”Ibland vill man bara försvinna” känns som två eller till och med tre böcker kompromissade – eller komprimerade – till en. Det är en kunnig historik över den svenska hiphopen flätad kring Dogge och hans föregångare, mentorer, vänner och lärjungar. Det är också en berättelse om miljonprogrammen och deras sociala bieffekter samt, givetvis, ett ömsint skildrat människoöde.”

Han skriver också att Kim Veerabuthroo Nordberg i boken fångar “Förvirringen som uppstår när man inser att man inte kan leva på gamla meriter.”

“Men i Kens och Ekmans händer är den satt på en lång loop där allt ska hinnas med, allt som har hänt ska minsann in, och det är lite synd. Det må vara ”väldigt hiphop” och ”på riktigt” men också en smula mastigt. När man slår igen ”Livet” känns det som om man befunnit sig mitt inne i en lång hiphop-låt, mest jämförbar med en av de där balladerna som brukade avsluta Wu Tang Clan-medlemmen Ghostface Killahs svit av starka soloalbum.”

När det kommer till Isons bok tycker han det känns som att han efter de två tidigare böckerna äntligen kan ta ett djupt andetag och slappa av.

“Här får den personliga berättelsen spela huvudrollen och gör det nästan utan något utsmyckande eller några kulisser. De behövs inte. ”När jag inte hade nåt” är en monolog som aldrig behöver avbrytas. Den blir därför också den mest politiska av de tre biografierna genom sin så okrångliga saklighet. Isons historia är därför också den som stannar kvar längst. Ibland hörs man ju som bekant allra bäst när man viskar”.

Vilken av dessa hiphop-biografier är din favorit?

Mer info om böckerna:
Ken Ring – “Livet”
Ison Glasgow – “När jag inte hade nåt”
Dogge Doggelito – “Ibland vill man bara försvinna”

// Amanda Jönsson

ison-nar-jag-inte-bok-NY-hi-res-S