Första gången jag lyssnade på ”Hon” blev jag förälskad. När vågorna i slutet av ”77” långsamt tonar ut undrar jag om jag någonsin vill bli kär igen.

Det har varit en lång väg för 30-åriga Skander, men när spärrarna äntligen brast flödade ett mästerverk om olycklig kärlek ut. Känslor som inte går att förklara om man inte varit på botten. Rader som inte går att skriva om man inte är en poet. Låtar som inte går att göra om man inte har levt på riktigt. Om inte livet gått från rött till blått till grått.

”Bara en till låt, en till tanketråd / bara en till tår ingen annan såg / bara en till rad om hennes skulderblad”

Albumet har föregåtts av en rad starka singlar som strösslats ut sedan slutet av 2015, men det är helheten som gör ”Hon” till vad det är. Ett kärleksopus sammanvävt av sång, rap och lika delar tidlöst minimalistiska som moderna produktioner signerade Nibla – kusinen och mästerproducenten som vi har att tacka för att Skander till slut valde att satsa på musiken.

Nas, Michael Jackson och Sampha har alla nämnts som musikaliska förebilder och även om svaret förmodligen ligger närmre till hands (”sippar nåt kanadensiskt och lyssnar nåt kanadensiskt”), lyckas Skander göra något som låter helt eget. En bedrift som är sällsynt i dagens musikklimat. Det är som att musiken preserverats i ett vakuum av känslosvall och långsamt växt fram organiskt – långt bort från musikaliska avgaser.

Som album är ”Hon” den avskalade vuxenversionen av ”Kärlekslåtar” – Lorentz pubertala mästerverk från 2014. Det här är allt som sker när den mest intensiva kärleken tar slut och byts ut mot tårar och ord som inte går att ta tillbaka. Det här är inte pommes frites i sängen eller yoga på natten – det här är ångest som endast kan dämpas med substanser.

”Mitt hjärta har rivits loss / kärlek är smärta den sviker oss / för ärliga människor är livet hårt”

I allt det mörka gör Skander musik som är det vackraste jag hört på svenska sedan Lars Winnerbäck förvandlade halva Sverige till kärleksberusade lägereldstrubadurer. Vare sig han sjunger eller rappar gör han det med en nerv som förlamar och en konstnärlig verkshöjd som bör garantera en sittplats långt fram på nästa års Grammisgala. För om ”Lemonade” fick tjejer att vilja göra slut med sina pojkvänner kommer ”Hon” få killarna att göra allt i sin makt för att få dom tillbaka.

Bästa låt: ”77”. Jag grät första gången jag hörde den här.

Bästa produktion: ”285”. Klockar in på 6 minuter och 41 sekunder. Nibla kan göra filmmusik.

Bästa gästinhopp: Seinabo Sey (”Missförstå mig rätt”). Parham och Ikhana i all ära, denna duett är en av årets finaste låtar.

Tänkvärd text: ”RBG”. Två minuters poesi-lektion om att vara på botten.
”Himmel och helvete, det va en sinnesfärd / hon e mitt värsta minne, men hon e minnesvärd”

//Malkolm Landréus