jay-rock-90059-cover-S
Skivrecension – Jay Rock ”90059” (Album)


 

 

Det är svårt att inte gilla grovjobbaren. Den som kämpar på och gör ett gediget arbete i det tysta. På remixen av Ab-Souls ”Black Lip Bastard” beskriver Jay Rock sig som ”the silent assassin of the four-headed dragon”. Det var några år sedan, men det stämmer fortfarande. Det är inte en beskrivning av hans stil, för Rock har med sin grusiga röst gjort sig känd för en balans mellan kraftfulla intonationer, självförtroende-boostande rader och bulldozer-flow. Det är snarare en beskrivning av hans väntan i skymundan, medan hans tre kollegor gjort en resa till rappens övre stratosfär. Trots blytung närvaro i rappen och skjutsar i form av imponerande gästverser hos Kendrick och YG har det tagit fyra år för Rock att följa upp sin underskattade debut ”Follow Me Home”. Kanske är det skuggan som får Jay Rock att spexa till det beprövade flowet på stora delar av ”90059”.

 

Variationen från rak, hård rap börjar redan på andra spåret ”Easy Bake”, där han passande nog byter rader med mästaren av mångsidighet – Kendrick Lamar. Ska man förnya sig är Kendrick en ypperlig inspirationskälla och efter avslappnade uppväxtskildringen ”Gumbo” är det just K. Dot som Rock försöker kanalisera på melodiska ”Wanna Ride”. Laborerandet fortsätter på titelspåret, där alter egot Lance Skiiwalker gör en fullfjädrad ODB-tolkning och vars tredje vers placerar sig bland Rocks hårdaste. På efterlängtade ”Vice City”, där Black Hippy återigen förenas för att bjuda på en lektion i hur man gör posse-spår, går hela laget in för ett nyskapande, stammande paus-flow som påminner om Obama i talarstolen.

 

Förändringen är friskt vågad och övertygar, men blir här och var för mycket att smälta på en så pass kort platta. Trots det är ”90059” kompakt i ämnen och väl sammansatt, med produktionen som en av sina starkaste sidor. De enda spåren som har svårare för att fastna, ”My Way” och ”Telegram”, göms undan mitt i plattan. De blir en pausunderhållning mellan två block som innehåller personlighet, ilska, själ, Busta Rhymes bästa vers på länge och framförallt: rap lika pålitlig som ett betongfundament.

 

 

Bästa låt: ”Money Trees Deuce”
Bästa produktion: ”Gumbo”
Intressant text: “Have you ever put your hand over fire just to see what you could tolerate?/ And you can find no escape/ Life is a Dominatrix waiting for shit to pollinate/ To make you mind your mistakes/ – ”Gumbo”

 

 

betyg_4

 

// Niklas Thander

 

 



Publicerat:
Redaktionen



5ce2597101aeb74f372e7cc2
NULL