Ibland händer det att en person eller en händelse gör att ett kollektivt tankemönster utmanas, raseras och i bästa fall förnyas. Inom vetenskapen kallas detta för ett paradigmskifte. Teorin lanserades 1962 av Thomas Kuhn och innebär att det förekommer en anomali som kollektivet inte förstår sig på eftersom de fastnat i sina tankemönster. Paradigmskiftet sker när någon bryter kollektivets tankemönster och förklarar anomalin som en del i en större felaktig föreställning eller världsbild, och detta nya tankemönster vinner gehör. I denna kontext är ”Suedi” en anomali.
Du behöver inte vara blond och blåögd för att vara svensk.
Såvitt jag vet har ingen inom svensk musik pratat om identitet och att vara svensk på det sätt som Ibrahima Erik Lundin Banda gör. Det är ett råare och djupare nedtramp än Mohammed Alis ”50 Länder” och betydligt mer välformulerat än Latin Kings ikoniska föregångare. Textmässigt är det överlägset det mesta som släppts inom genren. Eller som Lundin själv proklamerar i ”Haffla”: ”jag borde bli kontaktad av författare/fuck it bre, jag borde bli författare”.
Och det är svårt att säga emot. För trots att slangen är påtaglig (en egen ordbok medföljer EP:n), använder han det svenska språket på ett sätt som normalt sett belönas med fina priser. När Erik Lundin författar texter behövs inga tomma plattityder eller intetsägande fillers för att skapa utrymme, rappen är så välorienterad och densiteten så hög att det är omöjligt att slölyssna. Varje rad är en oneliner som aldrig faller utanför sitt sammanhang.
Förutom att vara en uppvisning i textförfattande är ”Suedi” också en uppvisning i teknisk briljans. Likt den spoken word-rap som karaktäriserar Henok Achido och Meron Mangasha i HMSV, är det ordlekarna som utgör grunden. Men Lundin tar det till en ny nivå. Från att rimma Kinnaman/indieband/Beenie Man i ”Haram” till rader som ”han leverera allt som generera nåt/för så länge det ger något, så kan det ge nå gott/han ville få ett genombrott, genom brott” i avskalade ”Västerort”. Rader som påminner om när Jay-Z myntade den klassiska frasen ”I’m not a bussinessman/I’m a bussiness, man”.
Utan att göra någon politisk poäng av något så oantastligt musikaliskt som detta går det inte att blunda för slutsatsen att ”Suedi” förmodligen är det vackraste som växt fram ur den främlingsfientliga våg vi ser i Sverige i dag. Och man kan bara hoppas att paradigmskiftet fullföljs. Alldeles oavsett är resultatet utan tvekan ett av årets, och förmodligen hela 2000-talets, bästa svenska släpp.
Bästa låt: ”Haffla”. En förlösande anthem som ger gåshud varje gång.
Bästa produktion: ”Haffla”. Så enkel men så filmiskt kraftfull.
Intressant text: Egentligen bara att blunda och peka. Men raden ”min brorsa var mån om miljön, han stal mina kedjor sen gick han och panta/han ville väl bli dietist för när han var i frammen fick spargrisen banta” (”Annie Lööf”) kapslar in dynamiken mellan den råa ärligheten och den komiska udden.
// Malkolm Landréus
