När nyheten om att Eminem skulle komma till Sverige basunerades ut i början av året var det många som skruvade på sig av ängslig upprymdhet. Det är lätt att förstå, men samtidigt märkligt. Idag är det en vida sanning att den en gång oåtkomliga superstjärnan släppt undermålig musik i över ett decennium, med undantag för våldsamt underskattade ”Recovery” (2010) – men det är ändå Eminem, för guds skull. Och apropå Gud var gårdagskvällen ett av få tillfällen där de som tror och inte tror kunde förenas i en gemensam känsla av gudomlig uppståndelse. Det här var kvällen när Marshall Bruce Mathers III återuppstod från de döda, mitt framför våra ögon.
När han för första gången sedan 2001 besöker Sverige för en egen spelning på det enorma bygge som fått namnet Friends Arena är det som ett enormt väckelsemöte. Alla är redo att möta the ”Rap God”. Att Eminem väljer att öppna showen med semipopulära och på många sätt intetsägande ”Won’t Back Down” är förstås allt annat än just det – intetsägande. Andra halvan av Eminems karriär har ägnats åt att kämpa för samma sak han ägnade hela första halvan av sin karriär åt att inte bli, nämligen accepterad. Att passa in. Därför är det glädjande att han denna kväll bara låter oss njuta, utan politiska gimmicks och publikfrieri. Och njuta gjorde nog de flesta av de 57 520 personer som var med och slog publikrekord på Friends Arena denna afton.
Showen är uppdelad i små intervaller, diffust illustrerade i form av symboler på de sparsamma skärmarna vid sidan av scenen, där snygga övergångar tydligt markerar ett specifikt parti låtar. Skylar Grey vikarierar för Beyoncé, Dido och Rihanna på powerballaderna ”Walk On Water”, ”Stan” och ”Love The Way You Lie”. Kollegan, vännen och kvällens första artist, Royce Da 5’9’’, backar upp på bombastiska ”Fast Lane” som följer upp bombmattan bestående av övermäktiga ”’Till I Collapse” och ”Cinderella Man”.
Backad av ett liveband som gör ett bra jobb att dölja det välkänt undermåliga ljudet gör också Eminem, med Mr Porter vid sin sida, ett bra jobb att hålla igång publiken. Det är ingen övermäktig underhållning när det kommer till scendekoren, men vad gör det när man är en av världens bästa rappare? Att Eminem underhåller är ett plus, att han rappar röven av sig är ett måste. Och det gör han. Furiöst.
Eminems svaghet i modern tid går på många sätt att koka ner till kontakten med publiken. Famlandet efter vad de vill höra, hur de vill att han ska vara. Men enda sedan Eminem la det sociopatiska alter egot Slim Shady bakom sig har han haft svårt att hitta balansen mellan en nykter, professionell artist och en rubbad vit man i konstant krig med sin omvärld. När låtar som ”Just Don’t Give A Fuck”, ”My Name Is” och ”Kill You” dånar ut över publikhavet minns vi vad som gjorde Eminem till den han blev. Det är en svunnen tid nu, men alla som befann sig på Friends kan åtminstone bära med sig detta som sitt sista minne av en av historiens mäktigaste rappare. Och om inte annat, lyssna på hans avslutande ord i ”Walk On Water”: ”’Cause I’m just a man, but as long as I got a mic I’m godlike / So me and you are not alike / Bitch, I wrote “Stan”.
Bästa låt: ”’Till I Collapse”/”Cinderella Man”/”Fast Lane”. ”Just Don’t Give A Fuck”. Episkt avslutande ”Lose Yourself”.
Detta minns vi: En sista glimt av en av de allra största, där en hiphopkonsert i Sverige slog publikrekord.
Publiken: Hängivna och helt med på noterna i allt utom ”Revival”-spåren.
//Malkolm Landréus
Foto: Jeremy Deputat
