“Det här är Cherries hus ikväll, och ert. Vill ni kommunicera med henne under kvällen är det fritt fram.” Applåder. Babak Azarmi lämnar scenen och en dansös gör ett kort nummer till ”Haa Noolaato”. Scenduken dras upp och framför oss sitter ett tiotal av Cherries vänner, inklusive Amr Badr bakom sin laptop, i soffor och saccosäckar omringade av levande ljus. Åsynen för tankarna till omslaget av Petters ”Bananrepubliken”. Pianoslingan i ”Sherihan” drar igång.
Allting fram tills detta går i ultrarapid. Tystnaderna dras ut i det längsta, på ett sätt som påminner om en Tarantino-film. Man kan tro att det är en slump eller en oviktig detalj, men känner jag Babak och RMH rätt är det allt annat än omedvetet. Ett artistiskt knep för att se hur vi ska reagera. Nästan som ett socialt experiment. Som tur är har vi Cherries betryggande närvaro att luta oss tillbaka på.
Cherrie har utvecklats enormt på kort tid. Även efter släppet av hennes fantastiska debut ”Sherihan”, kändes det som att hon retroaktivt behövde växa in i de skor som hennes musik placerat henne i. Denna kväll visar hon upp ett nyfunnet självförtroende som både artist och sångerska. Hon går runt i publiken och sjunger, kramar sin mamma och ger vänliga men bestämda direktiv när det är dags för publiken att stå upp och gunga med.
Efter ”Menat” och ”Molnet” får hon hjälp av bland andra Leslie Tay, Keya, Max Perkele och Erik Lundin för ett underbart urval av låtar. Det är tydligt att Stadsteatern verkligen är Cherries hus denna kväll. På sin största spelning på hemmaplan hittills gör hon en poäng av att visa uppskattning till alla som varit en del av hennes framgång; familj, vänner, kollegor och vi i publiken. Finare än så blir det inte.
Bästa låt: ”Lämna han”. Amr Badr citerar rader ur refrängen på klassisk DJ-manér och publiken fyller i. Fantastisk bas.
Det här minns vi: Scenografin, ljudet, poesin, gemenskapen och intimiteten. Och när Max Perkele stal showen med ”Uppfinn nått eller dö”.
Publiken: Försiktig men tydligt uppskattande. Applåderna höll i långt efter Cherrie lämnat scenen.
/ Malkolm Landréus
Foto: Artin Hojat
