Av Mia Andersson.

När jag i somras såg Kendrick Lamar var det med en i antal blygsam publik på Siestafestivalen. Några månader senare står han nu inför slutsålda spelningar runt om i världen. Med en av årets mest uppskattade skivor i ryggen och ett epitet som bara få kan drömma om tycks Comptons egna kung nu intagit tronen på allvar.

En blick över den fulla lokalen på Kulturbolaget fick mig fördomsfullt att tro att de flesta enbart hört Lamars radiodängor ”The Recipe” och ”Swimming Pools” men snart skulle de motbevisa mig. Från det att Lamar inledde med ”The Art of Peer Pressure” till låtar som ”Poetic Justice” och ”Money Trees” så kunde majoriteten av publiken varje rad. Och hur sammanbitna vissa än försökte vara kunde snart ingen i publiken stå still och Lamar såg till att varenda en vevade med armarna i luften. Under låtar som ”Hol Up” och ”Bitch, Don’t kill My Vibe” agerade publiken kör och DJ Ali bröt då och då för Lamars imponerande acapella. Stämningen som skapades var riktigt hög och mycket tack vare den orubbliga kontakt Lamar skapade med sin publik. För är det något som slår dig på en spelning med Kendrick Lamar så är det att han sannerligen kan konsten att charma sin publik. Inte bara med sin förmåga att förtrolla damerna med liknelser till ”Tammys Song” utan med texter varvade med allvar och lek och med ett scenspråk varvat av badness och ödmjukhet alstrar han en energi och integritet som alla tycks se upp till. I en intervju jag hade med honom i somras sa han att han inte försöker predika på scen men när ”Hiiipower” kommer på tal och lokalens samtliga gäster håller upp sina tre fingrar i hans ära kan man inte förneka att vi alla är Hiiipower- anhängare. Heart, honor and respect, vi alla lever nu efter det.

Men Lamar testar också sin publik, han vill känna på dess autenticitet och bli riktigt övertygad innan han släpper loss fullt ut. Upprepade gånger pratar han om dem som varit med från dag ett och låter publiken bevisa sig när han drar av ”P&P” från sitt första släpp. När sedan publikens dedikation och jubel gjort honom tillräckligt övertygad väljer han ut en kille från publiken som sjungit med i alla texter och tar upp honom på scenen. Innan han själv kliver av förklarar han att det är tack vare sådana som killen som sjöng med som han gör det han gör och anledningen till varför han härmed lovar att komma tillbaka.

Och visst är jag ganska säker på att såväl setlisten som hans scenrepertoarer är återkommande på hans turné men det verkar i slutändan ändå mindre viktigt. Ingen ser missnöjd ut och alla är sannolikt ense om att vi just bevittnat en riktigt bra spelning. Tanken som blir mest påtaglig när jag lämnar spelningen är också det att detta antagligen är sista gången jag KAN se honom i detta format. För förväntningarna av den nykrönte kungen av hiphop har infriats och snart blir detta ett tillfälle att säga ”jag var där” – innan han fyllde en hel arena.

[pgallery id=”Z828AH81T9″ /]

Text: Mia Andersson

Foto: Dennis Bärlund