5bebf4cecd8dc23148618af2
mayerhawthorne-wheredoorgo-S
Recension – Mayer Hawthorne “Where Does This Door Go” (Album)


Av Niklas Thander.

 

 

Multi-instrumentalist, DJ och producent – titlarna som omsvärmar Detroit-artisten tyder alla på ett gott musiköra. Lägg därtill sångare och rappare och mixa ihop allting. En passande summarisk titel bör vara musikkonnässör och Hawthornes egna tolkning av neosoul och RnB har ett komplettistiskt skimmer över sig, där i princip alla tidigare soulstilar komprimeras ihop. Trots att Stones Throw Records olika släpp genom åren har varit ett frekvent inslag i mina musikspelare, är Mayer Hawthorne någon jag lyssnat på förvånansvärt lite i relation till kraften i hans genombrott A Strange Arrangement från 2009. Förra släppet, How Do You Do (2011) gick mig obemärkt förbi, och efter att ha lyssnat igenom senaste plattan Where Does This Door Go går funderingarna kring varför en så skicklig musiker kunde falla av min radar.

 

 

Kanske kan det härledas tillbaka till bakgrunden för första albumet, vilket började som en samling soullåtar Hawthorne skapade på sin kammare. En hobby han även kunde spara pengar på, då han använde sina egna inspelningar istället för samplingar i sitt övriga musikskapande. Efter att ha blivit övertalad att ge ut låtarna seriöst var genombrottet ett faktum – hans kreativa syn och humoristiska, lätt ironiska underton gick hem och plattan kändes spontan och modig. Sidoprojektet blev ett dagjobb men glappet mellan första albumet och detta tredje är påtagligt. Det som gjordes med glimten i ögat verkar ha förlorats i processen. Where Does This Door Go är en oerhörd skicklig uppvisning, men skickligheten tar över på bekostnad av en pulserande vitalitet och istället breder stora delar ut sig till en papperstunn genomskinlighet. Spretigheten gör det hela till en mjäkig historia: försöken till soulsexigt a lá N.E.R.D./Pharrell är för mesiga, försöken till humor är lika självbelåtna som personen som skrattar åt sina egna skämt, melodierna försvinner ur minnet i samma sekund som de fadar ut och den tilltänkta kantigheten finns helt enkelt inte där. Jag kan för mitt liv inte se vem den här skivan riktar sig mot: är det musikkunniga som Hawthorne själv, radion eller RnB-fantasten? När sedan Kendrick Lamar levererar en vers på ”Crime” som enda gäst på plattan blir det en godtycklig dimension för mycket.

 

 

A Strange Arrangement må ha varit ett unikt, nyskapande projekt som visade upp Mayer Hawthorne från hans bästa sida, men nyhetens behag har för länge sedan lagt sig. Where Does This Door Go känns som en skickligare, blankare fortsättning i upplöjt spår, men resultatet är tyvärr inte mycket mer värmande än en dvd-brasa.

 

 

| Kingsizemagazine

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL