ka-the-nights-gambit-S
Recension – Ka “The Night´s Gambit” (Album)


Av Alexander Fernaeus.

 

 

När Jay-Z slöt ett avtal med Samsung på flera miljoner dollar för att släppa Magna Carta Holy Grail till sina användare tog Ka tunnelbanan från Brownsville till sjätte avenyn i Greenwich Village och vad som en gång var Fat Beats. Där stod han på Manhattans betongblock en hel dag med en bunt CD och en bunt vinyl.

 

 

Från en av förra årets bästa plattor har Ka från Brownsville höjt ribban något till. De minimalistiska produktionerna är fortfarande minimalistiska men har fått ett nytt djup och en diskrepans. De verkar gå från total tystnad och minsta påverkan till bombastisk storhet på hundradelen av en sekund. Det är knappt man reagerar för man befinner sig i ett fokus man tappar ett fåtal gånger.

 

Ljudbilden är många gånger lustig och svår att sätta fingret på, precis som en bra skräckfilm är man fast i en ovetande känsla, man vill verkligen inte se mer men kan samtidigt inte släppa fokus eller titta bort för ens en sekund. Det är psykedeliskt och svävande. Man kan inte heller ana varifrån samplingar kommer, det känns bekant men går inte att sätta fingret på. En klar favorit när det kommer till loops är westernstinkande Barring The Likness.

 

 

Ka har förmågan att med sina tvetydiga texter få lyssnare att både en, två, tre och fyra gånger ta om ett kort stycke i önskan om förståelse. Hans texter är luddiga och fyllda med mörka och vackra metaforer, de slår inte lika direkt och tydligt som till exempel skivans enda gäst Roc Marciano. Kom då ihåg att Roc Marciano inte är direkt tydlig han heller. Men det gör inget, man kan ägna timmar inne i Ka’s flyktiga värld, allt man behöver är ett par hörlurar.

 

 

Just spåret som gästas av Roc Marciano är höjdpunkten på The Night’s Gambit. Produktionen skiljer sig från övriga 10 spår, det låter mer och i en högre takt, det innehåller fler instrument, en tydlig basslinga och tydliga trummor. Tydliga trummor och flera skönjbara instrument är annars något The Night’s Gambit saknar. Och det är något positivt, just det gör The Night’s Gambit till en skiva som verkligen fastar på en. Men en låt som Soap Box med Roc Marciano visar på ännu mer färdighet och bredd hos Ka, det svänger så bra att det helt enkelt – i sitt sammanhang – blir omöjligt att inte älska just den låten. Kanske hjälper också Marcianos ”tydlighet” en att för en stund släppa ”metafortänket” och bara njuta av produktion självaste Leon Ware varit avundsjuk på.

 

Det är en skillnad i attityd från Iron Works via Greif Pedigree till The Night’s Gambit. En ödmjuk, äldre sinnad eftertänksam man har uppenbarat sig allt mer. Han fanns där redan vid Iron Works men först nu låter han som han vill.

 

 

Press

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL