Av Damir Sepulveda Espinoza.

Vid postuma musiksläpp når förväntningarna automatiskt botten nivåer. Bara hardcore fans av artisten i fråga har förmågan att inte sjunka lägre än mellan nivåer på samma skala. Den inställningen dominerar musik överlag, vilket oftast beror på att de cyniska och finansiella avsikterna bakom dessa sorters skivor lyser igenom utan svårigheter eller skam. Så har det dock lyckligtvis inte varit med den postuma musiken som bär producenten och rapparen J Dillas namn.

”Jay Stay Paid” från 2009 är ett bra exempel på en postum skiva av kvalité som gjordes med de bästa intentionerna. Dillas mor, som omsorgsfullt kallas för Ma Dukes av Dillas vänner och hiphop scenen, var exekutiv producent och tog hjälp av hans idol Pete Rock för att tillsammans kunna förgylla Dillas arv ytterligare. Pete Rock tog på sig rollen som radio DJ och var den röda tråden som vägledde oss lyssnare genom den i huvudsak instrumentala tillställningen. På ”Rebirth Of Detroit” fokuserar Ma Dukes på något annat – hennes sons huvudstad Detroit.

J Dilla hade innan sina sista kreativa år på Stones Throw Records en lång karriär med många faser. En av dessa perioder kom efter att han debuterade med sitt soloalbum ”Welcome To Detroit” 2001, då han började experimentera med en kantig, kal och industriell estetik. Soundet utgör majoriteten av ”Rebirth Of Detroit” och passar Detroit som handen i handsken. Skivans mastering är även den smutsigare än ren för att stereotypisera eller kanalisera stadens smeknamn Motor City, och status som bilindustri. Lägg till faktumet att alla som gästar på skivan är från Dillas hemstad och intentionerna till att skapa en platta med en vision är glasklara.

Att gästande rappare är för det mesta okända och nya namn märks. För tyvärr är de alldeles för ofta ointressanta och intetsägande. Många av dessa rappare har även musikaliska instinkter som krockar med Dillas sensibilitet. Det känns helt enkelt som att de inte kompletterar hans produktioner väl vilket gör att de istället fungerar som störningsmoment. ”Feel This Shit” är definitivt gjord för att slaktas med sin monotona konstruktion men opersonlige Ketchphraze rabblar på utan att ta kommando, vara underhållande eller landa det han säger, något som upprepar sig genom skivan.

De som gör bäst ifrån sig går nästan att räkna på en hand. Gamle kompisen Phat Kat kickar av plattan med en personlig rapp om J Dilla, och hotar alla de som inte behandlar Ma Dukes rätt eller försöker otillåtet använda sig av Dillas namn. Tre av några av de bästa spåren är också tre av de tyngsta på plattan. ”City Of Boom”, ”Jay Dee’s Revenge” och ”Dillatroit” kommer som väl behövda käftsmällar, något Dilla besynnerligt nog har specialiserat sig på från andra sidan graven sedan Phat Kats ”Cold Steel” och Raekwons ”House Of Flying Daggers” såg ljuset. Boldy James bör även nämnas bland dem som gör bra ifrån sig med sina tell-it-how-it-is berättelser.

Klart Dilla var en av sin stads förespråkare men det står J Dilla på omslaget och det är hans universum man vill besöka, något som de lyckades med avsevärt bättre på ”Jay Stay Paid”. Några av hans beats är visserligen återanvända här från tidigare släpp men de är i huvudsak nya och spännande. För intentionerna bakom projektet är uppenbara och beundransvärda men det klaffar inte.

Förhoppningsvis utförs nästa släpp bättre med skickligare och färre rappare. Eller så kan du göra som jag och vänta på att den instrumentala utgåvan av ”Rebirth Of Detroit”.

Betyg: 2,5 av 5