j-cole-born-sinner-cover-S
Recension – J.Cole “Born Sinner” (Album)


Av Damir Sepulveda Espinoza.

 

 

Coles röst och rap på ”Born Sinner” påminner en tidigt om att han kan konsten i att låta bra. Han besitter ett smidigt, självsäkert tajt flow, och på ytan, en sympatisk karisma. Två storskivbolags albums in i karriären har dock Cole inte kommit att expandera sin talang längre än så. Han har inte hittat sin egen röst, och det görs inga försök att hitta den här heller. Vare sig det gäller kärlek, tjejer eller tematiska låtar om kamp, ambitioner och överlevnad, så är Cole lika generell som ett färdigskrivet födelsedagskort på Gallerix. I konsten att resonera och få sin livshistoria att låta tilltalande har Cole långt kvar. Teknik är en sak, texter en annan. Så skicklig han är med det första, så är Cole inkapabel med det senare.

 

 

Medan andra rappare förlorar sig i en uppsjö av kollaborationer och hit hets, så mosas J. Cole nästan ner av övertänkandet och överanvändning av enstaka grepp. Det sker avsevärt mer ”telling” än ”showing”. Effekten av det bli att albumet genomsyras av en osäkerhet, vilket inte behöver vara en bra eller dålig egenskap, men när det underhugger den krystade skrytrapsmanteln Cole ofta försöker bära – då känns ”Born Sinner” som ett uppriktigt men formulariskt försök i att uppfylla fansens och skivbolagets förväntningar. J. Cole har från stunden han rekryterades av Jay-Z till Roc Nation kommit att omges av hype, och det innan han ens hade släppt något med bra anseende. Kanske hade Cole aldrig något att berätta egentligen, men en sådan press kan ha hämmat hans artistiska utveckling bortom reparation. Första albumet ”Cole World: The Sideline Story” sålde så oväntat mycket i USA att det inte kan ha gjort något annat än att ha påverkat hur han, sen dess, skapar musik. Cole verkar nästan helt utgå ifrån det han tror/vet lyssnarna uppskattar med honom nu. Sådana grunder är sällan de mest givande att stå på.

 

 

Istället för att göra en så bra skiva som möjligt, så verkar intentionerna ha varit att undvika så många misstag som möjligt. Det är heller inte ett bra tecken när de acceptabla låtarna åker snålskjuts på de aktade samplingsslingorna i A Tribe Called Quests ”Electric Relaxation” (”Forbidden Fruit”) respektive Outkasts ”Storytelling Pt. II” (”J And The Snakes”). Ett annat tröttsamt grepp är rap-referenserna. Referenser i sig är inte problemet, det är hur Coles använder de. Han drömmer om att vara på samma nivå som giganterna, och försöker genom rader som ”sometimes I brag like Hov” (Jay-Z) elevera sig själv till det planet. Cole försöker upprepande ta genvägar textmässigt, och det gör hans martyr-ande (”I’m just a man of the people/ not above but equal/ and fot the greater good I walk amongst the evil”) oförtjänt och larvigt. Istället för djupare personlig eller tematisk utforskning så missbrukas fler irriterande lata referenser (”I ain’t trippin/ nigga, Jordan, Pippen”).

 

 

Det är väl som han menar i ”Let Nas Down” (en låt om hur han tänkte när han fick reda på att idolen Nas avskydde Coles första hit ”Work It Out”), han försöker lista ut ett sätt att göra sin musik genom skivbolagssystemet. Det må vara så, och även om han i intervjuer har medgett att han hade mer frihet med det nya albumet, så har han inte bemästrat hindren eller hantverket överlag. Det gäller även produktionerna, Cole själv producerat nästan hela skivan själv och han gör ett okej, om än icke spektakulärt, jobb med sina boom bap influerade beats. Och just det är enerverande. Allt är okej, inget är varken bra eller odugligt, något han medger är konsekvenserna av hans situation på ”Let Nas Down”. Vad ska man säga om någon som lyckas göra hiphop så slätstruket och tråkigt, och tycker att det är okej?

 

 

| Kingsizemagazine

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL