Filmer där man hoppar fram och tillbaka i tiden har historiskt sett oftast blivit kultfilmer.

Just det där nervfyllda kittlandet som fyller en när man kastas in i en ny tid är svårslagen spänning.

”Premium Rush” börjar med slutet och spolas sedan bakåt och sen vidare framåt, en karaktär i taget. Filmen utspelar sig under 24 hektiska timmar med cykelbudet Wilee i fokus. Hans jobb är att fortast möjligt cykla genom kaotiska Manhattan och leverera bud. Wilee avskyr att sitta still och är en riktig adrenalinjunkie vilket vi snart blir varse. Wilee har en talang, han kan förutspå trafikens rörelser och cyklar därför både över, under och genom helt omöjliga hinder i trafiken. ”Premium Rush” kommer säkerligen att göra stordåd för extremcyklandet i storstäder. Helikopterperspektivet där vi med animerade bilder får följa Wilees galna cykelturer genom Manhattan är originella. Så långt känns filmen fräsch.

En dag får Wilee ett bud av den mystiska tjejen Kym som spelar en central roll i filmens utveckling. Ett kuvert ska budas, vilket ställer hela tillvaron på sin spets för Wilee när korrupte polisen Bobby Monday (Michael Shannon) vill åt detta kuvert till varje pris. Filmen kretsar från och med deras möte kring det oklara innehållet i kuvertet. Så fort Bobby Monday steppar in i handlingen byggs spänningen upp och tvisterna avlöser varandra. Återigen kastas vi fram och tillbaka i tiden. Före Bobbys entré så verkar inte filmen ha någon riktig handling. Det tråkiga med Bobby Monday är att han är extremt mesig. Ingen i publiken kommer att bli rädd eller frukta den här fegisen och det är nästan provocerande hur klumpig han är. En smart polis borde överlista en grabb på cykel. Istället blir Wilee oftast jagad av en anonym cykelpolis som bara dyker upp när det är dags för cykeljakt. Jag antar att Bobby Monday på grund av sin korrupta natur inte vill ha hjälp från sina kollegor.

Behållningen ligger i filmens övergripande handling, snarare än de bisarra och tidvis ologiska situationerna som uppstår. Filmen följer vissa sidospår som visar sig vara viktigare än man trott. Långt in i filmen kommer det första aha-momentet, vilket jag väntade på ett tag. Från den stunden går handlingen upp i intelligensnivå och ens egen detektivhjärna börjar jobba. Osökt förs mina tankar till ett väldigt bra avsnitt av ”CSI Miami” eller ”Cold Case”, kanske för att filmens speltid bara är en timme och 23 minuter lång.

Ambitionen att göra en intelligent, hyfsat nyskapande actionfilm finns där men misshandlas av den alldeles för korkade polisen Bobby Monday och den lite väl spretiga handlingen. Trots det en sevärd film, mycket för miljön och snygga tvister.

///Emil Sandgren Strada