Fartfylld äventyrskomedi/action a la Disney som nu försöker repa sig efter floppen "John Carter". Resultatet är en påkostad cowboy-historia där det smäller lite väl ofta.

Skriverierna kring Johnny Depps privatliv verkar inte ha undgått honom och det märks på hans skådisinsats här. Vid ett tillfälle ska Depp dessutom ha hoppat av inspelningen på grund av lönetvis med filmbolaget. Hursomhelst. Depp spelar här Comanche-indianen Tonto på ett sätt som påminner om hans roll som den populäre Jack Sparrow  i “Pirates”-filmerna men här är kroppsspråket mindre teatraliskt och komiskt . Samtidigt hade “Lone Ranger” varit en mycket tråkigare och mer förutsägbar film utan Depps närvaro. Johnny Depp har helt enkelt blivit synonym med hårt sminkade äventyrskaraktärer och frågan är om någon annan kan göra det bättre.

 
Tonto är en krigare som tillsammans med the ranger himself John Reid ska hämnas Johns broders död. Duon rör sig i miljöer där rasistiska, mobbande cowboys tar rättvisan i egna händer och utför vad vi idag skulle etnisk utrensning på urinvånarna. Jag förstår att Disney inte vill göra politisk sak av en äventyrsfilm, men “Lone Ranger” hade kunnat vara så mycket mer laddad med tanke på att man faktiskt ändå berör ytan av den djupa historien mellan urinvånare och kolonialister som begav sig i USA. Filmen är producerad av actionälskaren Jerry Bruckheimer, kanske är det därför explosionerna och specialeffekterna duggar så tät som de faktiskt gör och ibland i onödan. Västernmiljöerna är tidlösa och ger filmen en perfekt inramning men tyvärr krockar det med alla explosioner och pang-pang. Mer action än äventyr, tyvärr.

 
Det känns uppenbart att Disney vill upprepa succén bakom “Pirates of the Carribbean” och som biofilm funkar “Lone Ranger” antagligen mest för riktigt unga killar som gillar att forma handen till en pistol och skrika pang-pang. Charmen finns ändå i humorn och Johnny Depp men det här är en historia vi sett förr och vi lär se fortsättningen på.