Av Damir Sepulveda Espinoza.

I Atlantas trapscen kunde autotune kadetten Future äntligen få fotfäste 2010 efter starten i kollektivet Dungeon Family. Det började med mixtejps, kallt syntplingande och 808s kalas, men gjord av någon som mindes hur det var att ett decennium tidigare försöka klura ut musik i studion med Outkast och Goodie Mob.

Den bakgrunden kan vara en förklaring till Futures villighet att låta se sina idéer mutera. Rapparen är så pass expressiv i sitt audio processade ylande att han kan få standard ämnen som framgång spela den minsta möjliga rollen i upplevelsen av en artists besynnerligheter. Dom avhuggna flowsen, den sprickfärdiga, kraxande rösten – Future förmedlar sina intentioner genom en stark emotiv vokal förmåga. Sedan studiodebuten ”Pluto” slog, är han som i extas över att känna sig accepterad och älskad, och han försöker vårda den känslan genomgående, märkbart i säg som ”I was gon’ lie to you, but I had to tell the truth”.

Det musikaliska eko-systemet Future har byggt vidare på genom åren med trap och söderproducenter som Mike Will Made It, Nard & B, och nu även Metro Boomin, är uppslukande. Vare sig feel-good titelspåret ”Honest”, eller aggressivare ”T-Shirt” och aggressivaste ”Covered N Money”, är det atmosfäriskt luftigt. Och det funkar även som plattform för det arena redo segervarvet ”Blood, Sweat, Tears”. Vad Future vill åstadkomma är uppenbart. Över marscherande trummor kan det höras i hur han nästan vrider itu stämbanden, när han skanderar att ”I gave my blood, sweat, tears!/ I wish everyone in here could see it!”. Det är oväntat rörande. Det är inte den enda känslan ”Honest” bjuder på, men sådana moment utkristalliserar sig som höjdpunkter att värna om på ett sätt, få andra än Future, har visat sig vara självklara med.