WOW-MIA-S
Konsertrecensioner Way Out West, dag 2 (Timbuktu & Damn!, Fricky, J Hus, M.I.A., 6LACK & Kendrick Lamar)


 

 

Timbuktu & Damn!
Scen: Flamingo

 

På en festival som Way Out West där konkurrensen om besökarnas uppmärksamhet är hård (om än betydligt mindre slagkraftig just detta år) är kanske inte Timbuktu och Damn! det gig som på förhand får det att kittla mest i kroppen. Missförstå mig rätt, Timbuk är en av våra absolut bästa även om vi går utanför hiphopens allt vidare ramar, och kanske är det mest baksidan av att ha varit med i drygt två decennier. Men, precis som vanligt är allt detta bortblåst så fort den dynamiska konstellationen sparkar igång instrumenten och micken får smekas av veteranens komfortabla skånska och fläckfria rap. Live-upplägget är fortfarande på gott och ont, där väl utvalda låtar förpackas i nya versioner och vävs in i snygga övergångar. Ibland blir det väldigt bra, som på ”Misstänkt” och ”Karmakontot”, och ibland blir det mindre bra, som när viktiga och lysande ”Det luktar rök” förlorar kraft i sin musikaliska ambition.

 

 

Bästa låt: ”Misstänkt”, ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”

 

Detta minns vi: Timbuktu och bandets smittsamma glädje och samspel.

 

Publiken: En blandad massa som för första gången inkluderade Timbuks dotter och som gav lika mycket tillbaka som man fick.

 

 

//Malkolm Landréus

 

 

Fricky
Scen: Azalea

 

Han är publikfavoriten, enligt Spotifys “Way Out West-toppen”. Och det märks inte bara att han är omtyckt, vi fattar varför. Fricky lyckas göra sin knappa timme på Azalea till en introduktion av vem han är och vad som är viktigt för honom: Västerbotten, Umeå, Random Bastards och bakom skivspelaren hittar vi kvinnan som överöser honom med kärlek varje dag: Cleo!

 

Det händer ständigt saker på scen. Förutom att Cleo är dj och Gonza-Ra hype man så gästar Jireel, Leslie Tay, och resten av kollektivet Random Bastards. Gästinhoppen är underhållande men Frickys styrka är scennärvaron kombinerat med personligheten. Han hyllar sin queen och vågar samtidigt snacka om normer och visa att han blir rörd över den stora publiken framför honom. Allt detta mellan allsång efter allsång. Fricky hade publikens intresse redan innan han klev på scenen. Nu har han även deras respekt.

 

 

Bästa låt: “Hon få mig” – han vill att hela publiken ska ge Cleo kärlek och alla sjunger med i låten han skrivit till henne. Och så klart “Aqua Aura”!

 

Detta minns vi: När hela Random Bastards står på scen och kör “UÅ” tillsammans. Energin, känslan och kärleken! Mäktigt ögonblick.

 

Publiken: Genuina fans som är inlyssnade på musiken. Det krävs inte mycket för att dom ska bli hypade eller för att dra igång en allsång. Att han dessutom soundcheckar på scen framför en del av publiken (innan själva spelningen) gör inget. Dom respekterar och väntar tålmodigt. Vem har så fina fans?

 

 

//Mariana Benyamin Sir

 

 

J Hus
Scen: Linné

 

Om du gillar J Hus så kanske du även kommer gilla att se hans hype man stå på scen i 30 minuter, sjunga med och dansa till alltifrån Drake, Lotto Boyzz och Giggs. Eller inte?

 

J Hus gör entré 20 minuter för sent till Cardi Bs “Bodak Yellow” och går över till “Lean & Bop” som får igång den tålmodiga publiken. Efter några minuter på scen uppmanar han till en moshpit, dyker ner i publikhavet och verkar hellre vilja festa än att framföra sin musik. Jag kan tänka mig att det är kul för personerna som står längst fram. Men Linnétältet är fullt med människor som har väntat på honom och J Hus inkluderar inte alla. Jag som ändå lyssnar på J Hus kände mig uttråkad. Han tar för mycket hjälp av sin hype man. Rösten känns sliten, för mycket playback, upplägget ostrukturerat och jag saknar känslan och energin som jag vet att han har.

 

J Hus är en talangfull artist med väldigt många bra låtar i bagaget och hade han lagt ner lite mer omtanke, personlighet och försökt nå ut till hela sin publik så är jag säker på att showen hade blivit bättre.

 

 

Bästa låt: Han har så många bra låtar som är stämningshöjande och publiken går igång så fort dom hör beatet: “Dark Vader”, “Friendly”, “Bouff Daddy”.

Detta minns vi: Två galna snubbar i publiken börjar klättra upp i pelarna som håller upp tältet. Jag kan inte avgöra om de är så uttråkade att de riskerar sina liv för lite spänning eller om snubbarna bara vill ha uppmärksamhet? Oavsett orsak så lyckas det sistnämnda och för några minuter överglänser deras korkade handling UK-stjärnan.

 

Publiken: Tålmodig. Många verkar vara trogna fans som uppskattar UK-stjärnans fysiska närvaro för scennärvaron är sådär.

 

 

//Mariana Benyamin Sir

 

 

M.I.A.
Scen: Flamingo

 

Alla vi som såg/lyssnade på musik på TV när det fortfarande var en stor grej, minns hur M.I.A. dominerade MTV och ZTV med hennes häftiga låtar och genre-brytande stil (som var även var starkt politiskt laddad). Det abstrakta med M.I.A. var det som gjorde henne så spännande och intressant att följa. Hiphop-världen reagerade väldigt positivt på hennes låtar. Framförallt på låten ”Paper Planes”. Jag minns hur låten kunde vara soundtrack till en film som “Slumdog Millionaire”, samtidigt som Lil Wayne och 50 Cent remixade låten under samma skede och gjorde den till en raplåt (jag menar vem kan glömma Weezys ”I run it myself like a quarterback option”-bar). Och något år senare samplar T.I. just den låten och det blir en superhit som stänger ner Grammys!

 

Med det sagt så syns verkligen M.I.A.s kulturella påverkan. Och gårdagens konsert var en av de häftigare konserter som jag har sett på WOW. Energin som hon, hennes, DJ och hennes dansare utstrålade var så sjukt härlig! Alla i publiken drogs med och uppträdandet var en fröjd att se. Jag blev riktigt nöjd ned showen och “Paper Planes” gav mig en så härlig nostalgikick!

 

 

Bästa låt: No one on the corner got swagger like us! “Paper Planes” utan tvekan.

 

Detta minns vi: Den fantastiska DJ:en som gjorde ett otroligt bra jobb med att hypa upp publiken. Wow!

 

Publiken: Riktigt bra och väldigt mottagliga för den riktigt coola stilen som M.I.A. har!

 

 

//Artin Hojat

 

 

6LACK
Scen: Linné

 

Det är ett tungt lass som 6LACK får dra, och lasset går under namnet DJ Tonee. En av kardinalsynderna inleder spelningen i Linné-tältet – den där en spelning fylls ut av ett mediokert DJ-set. Efter att DJ Tonee under en kvart slaktat en hitkatalog som sträcker sig över de senaste fem åren är det äntligen dags för 6LACK att ta plats – men inte ens då får publiken vila från mannen bakom stålhjulen. Medan huvudpersonen sjunger finstämda rader framför en sentimentalt blodröd sol, fortsätter de hesa, Funkmaster Flex-liknande tillropen. Det hade kunnat bli ganska fina stunder till ”Ex Calling” och ”OTW” om vi sluppit monotona ”hands up” och löften om att publiken snart får sin dos av ”turn up”. Samtidigt är det lätt att förstå. 6LACK måste nämligen balansera på en lina som utgörs av en ganska tunn diskografi med övervägande eftertänksamt material. Däremot visar han att han inte har några problem med att själv sköta taktpinnen, även om det sker i en illasittande partyförpackning. Tipset till 6LACK lyder: Tro mer på materialet – det är som bäst när du står helt på egen hand.

 

 

Bästa låt: ”Worst Luck”.

 

Detta minns vi: 6LACKs mellansnack är lika ärligt och utlämnade som hans texter. Och löftet om att komma tillbaka varje år kommer inte att glömmas i Göteborg.

 

Publiken: Kom och gick. Hägrade en stundande Kendrick möjligtvis? I övrigt entusiastisk och följde varje vink.

 

 

//Niklas Thander

 

 

Kendrick Lamar
Scen: Flamingo

 

Det har knappt gått ett halvår sedan Kung Fu Kenny tog över Globen i Stockholm, men trots att en god portion av kvällens publik säkerligen även befann sig där syns inga tecken på mättnad. När Kendrick pratar rappar, då lyssnar man. Eller snarare hoppar, skriker och gör sitt bästa för att hänga med i ordmästarens verser. När ”YAH.” övergår i ”King Kunta” slängs pet-flaskor med öl upp i luften i ren eufori. När ”LOVE” får dra ner på tempot är alla framför hans fötter i det enorma publikhav som täcker marken i Slottsskogen fullt närvarande. Kendrick själv är lika närvarande och behöver knappt anstränga sig när han dirigerar showen som en mästare. Låtvalen går egentligen inte att anmärka på, även om man hade önskat förtroende nog att få uppleva ”FEEL.” en sen festivalkväll. Men förtroende visar han definitivt när han låter publikhavet rappa hela första versen och avslutningsvis skandera ”SIT DOWN! BE HUMBLE!”. Och det är precis vad alla andra bokade artister detta år kan göra.

 

 

Bästa låt: ”King Kunta”, ”LOVE.”, ”HUMBLE.”.

 

Detta minns vi: Att vi fick se världens just nu bästa och största rappare i sin prime.

 

Publiken: Svårt att se exakt, men uppskattningsvis hela Way Out West var med och förgyllde denna kväll med imponerande passion.

 

 

//Malkolm Landréus

 

 

 

 

Foto: Jacob Birgersson

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL