Aktuell med sitt efterlängtade debutalbum "Triller" besökte Mwuana Kingsize-källaren och intervjuprogrammet "Mellan Raderna" för att prata om "millenium flow", viljan att börja på sitt nya mönster och att vara ensam när man känner alla.

2015 var året då Mwuana satte en ny ribba för urban svensk musik med sina tre hyllade EP-släpp. Två år senare är han tillbaka med sitt stora debutalbum betitlat “Triller”, en tydlig referens till Michael Jacksons klassiska skiva “Thriller”. Även om han tvivlade lite, var det han om någon som skulle göra det.

– Det finns ingen referens på det sättet att jag försöker återskapa någon slags 80-tals discoplatta, även fast plattan är ganska chill. Men det jag tog ifrån den om man ska tänka varför jag valt att döpa den till “Triller” är – förutom att ta något som är satt på en piedestal, det var väl världens dyraste platta fram tills förra året tror jag – det han och Quincy gjorde med att få fram dom här tio väldigt starka singlarna som ett koncentrat där ingenting var överflödigt och spelade ut varandra. Den lilla guidelinen har jag försökt anamma. Att jag inte vill att någon av låtarna ska låta som den andra och heller inte att det ska diffa i kvalitet av musik och det gör det verkligen inte känner jag. Jag tycker det är en riktigt bra samling. Och, som sagt, mina 15 blev mina 10.

Soundet på “Triller” är stort, varierat och vintage. Här blandas renodlad hiphop med karibiska rytmer, funk och soul. Trap-influenserna har förpassats till bakgrunden, något som inte var självklart men som är en del av Mwuanas ambition att hela tiden höja ribban för sin konst.

– Fett kul att du säger det. Det glädjer mig. För det är också en grej som jag har haft i periferin, att om jag nu satte någon slags ny wave inom svensk hiphop som vissa valde att bli inspirerade av och tänka “shit, I can do this myself”, så vill jag ju inte fortsätta hamna i det sicksack-mönstret utan då vill jag hellre börja på mitt nya mönster. Och som du säger, jag känner verkligen själv att jag har lyckats göra det. Och det här är inte bara hiphop utan det är kvalitativ jävla musik på svenska. Det är verkligen det. Det är enormt bra producenter bakom det här och bara ljudteknikern – shoutout till Johan Kronlund – han är en riktig konstnär. Det är inte ofta du hittar någon som tar din musik och verkligen förädlar den soniskt. Det han gör med låtarna är oftast det som gör de här sista 20 procenten. Det är viktigt alltså.

Även om skivan är varm och dansvänlig är den precis som Mwuanas tidigare musik född ur ett kreativt sinne som även brottas med ambivalens, ångest och ensamhet. Rader som smyger sig in i det melodiska ljudlandskapet. På “Ja må ja leva” rappar han: “Jag känner mig så ensam här ibland att jag går under, jag saknar min familj ibland men saknar inte tyngden”.

– Jag säger det i “Jag bryr mig” också: “det blir ensamt när du känner alla här”. Det är verkligen så det kan kännas ibland. Att när alla vet vem du är, även fast det inte är självmant, hamnar man i något slags vakuum av att det känns som att ingen vet vem du är. Ingen riktigt känner dig. Och dom här stunderna när dina vänner inte finns där och du är skitensam, då känns allting bara skitäckligt. I alla fall om man är en sån som jag, alla är ju olika. Då kan man sakna sin familj.

Dom som känner dig på riktigt?

– Ah. Jag har varit dålig nu på att träffa min mamma. Jag har inte haft tid att hänga med någon egentligen, jag har varit väldigt, väldigt upptagen. För att reda ut saker med mig själv också. Men framförallt min yngsta lillebror, det är han jag tänker på där. Och tyngden ligger där, vi har haft mycket problem. Och dom saknar jag inte. Det är också dom som har gjort att vi inte har så bra kontakt liksom.

Se hela intervjun av Malkolm Landréus nedan!

Foto: Artin Hojat