5b0519b14d8689fc918b4567
sebbe-intervju-2012-S
Intervju – Sebbe Staxx (Kartellen) & Stress


Etablissemanget talar om friskolor och rotavdrag. Kartellen pratar om segregation och klyftor, motvind och kyla – och om ånger och kamp.

 

 

– Eftersom det är Kartellen har vi så många historier att berätta, till skillnad från många andra.

 

Sebbe Staxx lutar sig fram i den svarta kontorsstolen.

 

– Vi har ju en människa som sitter inlåst på livstid i en bunker, 22 timmar om dygnet. Han har ju levt Sveriges sjukaste liv. Jag har också varit med om en hel del.

 

– Vi har alltid haft historier att berätta. Men nu har jag blivit mycket duktigare som rappare och ”Kinesen” har blivit fett mycket bättre på att skriva texter.

 

 

Det är drygt tre veckor kvar till utgivningen av Kartellens femte stora släpp: ”Ånger & Kamp”. I en neddimmad studio i Solna sitter två av skivans huvudpersoner framför ett gigantiskt mixerbord. Bredvid Sebbe: producenten Stress – mannen som förra hösten med besked återvände till svensk hiphop på allvar med albumet ”Playlist”. Det var också på ”Playlist” och med låten ”Haffad” som Stress och Kartellen gjorde gemensam sak för första gången.

 

 

– Jag hade varit borta från den svenska hiphopmarknaden och koncentrerat mig på mitt. Men inför ”Playlist” djupdök jag i den. Då gick det inte att missa Kartellen såklart, säger Stress och fortsätter:

 

– ”Haffad” var vår första låt tillsammans. När jag hörde ”Haffad” kände jag att det här sitter. Hela konceptet. Sebbe fick med allt i hela temat. Jag kände att det skulle vara nice att göra något mer.

 

 

Sebbe:

 

– Jag kommer ihåg när jag fick höra de fem första beatsen. ”Kinesen” ringde och jag började rappa hans text, eftersom det är han som har skrivit versen på ”Mina Områden”. Kinesen bara: ”Abow! Mord!”. Alla beats som Stress skickade var löjligt bra.

 

 

En tredje huvudperson, Leo “Kinesen” Gonzalez, sitter alltjämt fortfarande inlåst i ett finskt fängelse. En skrivmaskin och en telefon har hjälpt honom att förmedla sina texter till ”Ånger & Kamp”. Texter som i sin tur förmedlas genom Sebbes rap.

 

– Vi har snackat varje dag, även fast det inte blir så länge. Men vi hinner gå igenom allt vi ska göra. Han har utvecklat sitt skrivande, jag har ju rappat direkt från hans skrivmaskin, har inte ändrat ett ord. Han har ju lärt sig mitt flow och vet hur det funkar, berättar Sebbe Staxx.

 

 

Ghostwriting har ju annars varit rätt tabubelagt inom rappen?

 

– Han är ju inte ute och kan inte rappa sina egna texter. Dessutom är jag bättre på att skriva texter än alla rappare i Sverige. De kan säga ”ghostwriting”, jag skriver bättre texter ändå. Han också.

 

– Hans låtar är hans låtar. ”Mina Områden” är hans låt. Det är därför hela videon utspelar sig i Jordbro. Jag är inte från Jordbro, jag är från Bagarmossen. Hade det varit min låt hade vi filmat där. Så hans låtar är hans, mina är mina – men det är jag som rappar eftersom jag är fri och han sitter inlåst.

 

Stress:

 

– Det är inte ghostwriting i den betydelsen att det är någon som inte pallar eller kan skriva sina egna texter. Det här är medlande.

 

– Jag är hans röst utåt, fortsätter Sebbe.

 

 

 

 

 

2007 började Sebbe och ”Kinesen” brevväxla. Året därpå bildades Kartellen – inspirerade av den råa östkustsrappen från 90-talet och med målet med att ge Sverige hiphop med stark förankring till verkligheten. En verklighet utanför tvåplansvillan och kärnfamiljen. Gruppens skildringar av ett nytt, kallt och hårt Sverige har fått respons på vitt skilda sätt. Samtidigt som Kartellen har miljontals visningar på sina låtar har de lyckats reta upp flera traditionella medier. I ett radioreportage om Kartellen, ”en grupp som gör så kallad gangsterrap”, påstods gruppen glorifiera kriminalitet och i sin blogg skrev Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson att de gnällde som ”soc-tanter”.

 

– Vi hade gått ut med en smärtsam låt, då skrev han att vi gnällde som kärringar. Shit vad lacka vi var då. Jag blir fortfarande lack när du tar upp det, säger Sebbe.

 

– En anledning till att Kartellen har alla views är att det finns en tredjedel i landet som lever i utsatta områden och hamnar i extrem utanförskap. De här människorna relaterar till våra texter. De ser det här, förstår du? Den här Per Gudmundsson lever i sin villa någonstans, det här är inte hans vardag. Men alla som står i Rinkeby centrum, Hagalund, ”Bagis”, ”Dalen”– var som helst – ser det här hela dagarna: från norr till söder finns det utanförskap.

 

Han fortsätter:

 

– Det är en verklighet som makten har försökt sopa under mattan så många år. En tredjedel av landet – och det är inte ens en valfråga: det är rotbidrag och rotavdrag och jag vetifan allt vad de pratar om. Inte om alla unga som dör i överdoser, inte att den största langaren i Sverige är apoteket.

 

– Folk gillar det för att vi säger saker som faktiskt är sant. Bara för att vi har sagt ”fuck aina” i vissa låtar ska en del avfärda allt vi säger. Men skulle de sätta sig ner och lyssna på vad vi har att säga i texterna hade de förstått att vi beskriver en verklighet som faktiskt finns.

Sebbe berättar om när han var gäst på radiokanalen Rix FM, som har sitt säte på Skanstull i södra Södermalm. Programledarna var tagna av att han hade suttit i fängelse och sa att de inte hade träffat någon som hade gjort det tidigare. Sebbe svarade:

– Det är ganska sjukt, jag är uppvuxen åtta minuter härifrån med tunnelbana. Där har 80 procent av alla mina vänner suttit i fängelse. Det är ett stenkast härifrån, men det är två helt olika världar. Ändå lever vi i samma land, samma stad.

 

 

Sebbes fängelsevistelse låg till grund för den pjäs som han skrev – och som sattes upp i höstas på stadsteatern – ”Medans vi faller”. Genom sina duster med bland andra Shazaam och Allyawan har han också satt sitt avtryck på battle-arenan.

 

– Medans vi faller har utvecklat mig som fan. Speciellt att stå på scen, jag har aldrig gillat att uppträda – har alltid hatat det. Men nu gillar jag det. Jag tror att jag kommer gilla det ännu mer till sommaren när vi ska ut och turnera, säger han.

 

 

Samtidigt har Kinesen skrivit på en trilogi – en bokserie som planeras att filmatiseras nästa år. Dessutom har Kartellen-medlemmen Maskinisten en roll i den kommande ”Snabba Cash 3”. Det har varit ett händelserikt år för de inblandade i ”Ånger & Kamp”.

 

 

Redaktionen | Kingsizemagazine

 

Men den som kanske har det starkaste nya inslaget i sin vardag är Stress. I september drog Jay Z-grundade skivbolaget Roc Nation till sig producenten från Stockholm. Ett bolag som också rymmer J. Cole, Jay Electronica, M.I.A. och producenten No I.D.

 

– Det har betytt väldigt mycket, om inte allt. Det är något som jag har strävat efter i hela mitt liv, det jag har drömt om. Och det är perfekt för mig. Det är i rätt typ av människor, det är inte bara ett stort skivbolag som signar folk. För mig har det varit 80-talet med Def Jam, 90-talet med Bad Boy – nu är det Roc Nation. Det stallet som jag känner mig närmast, säger Stress.

 

 

Hur fick du reda på det?

 

– Jag kan säga så här: jag har väntat på ett samtal eller ett mail i typ femton år. Det kom till slut. Det är som att du väntar på din kärlek på morgonen om hon har ringt eller sms:at dig. Varje morgon har jag tittat på den där telefonen: inte idag, inte idag.

 

– Sen: Boom, säger Sebbe.

 

– Jag trodde det var ett massutskick när det stod ”Roc Nation”. Men det var direkt till mig, fortsätter Stress.

 

 

Hur har det gått att jobba med ”Ånger & Kamp”?

 

– Det har varit som en tävling. Kommer han att skriva texten först eller kommer jag att hinna göra nästa beat? Kommer jag att kunna göra musik som gör texterna rättvisa? Vi har varit på varandra hela tiden, berättar Stress.

 

 

Sebbe:

 

– Dagen efter jag har fått ett beat har låttexten varit färdig. Det är en fet skiva. Det är inte ens roligt, det är för enkelt.

 

 

”Ånger & Kamp” är både ett tidsdokument och en reflektion av Sverige årgång 2012. Skivan gästas av bland andra Dani M, Myrna, Crippa från Södra Sidan och… Thorsten Flinck.

 

– PO (Patrick Ohlsson, manager) trollade fram honom. Helt plötsligt fick jag ett meddelande från PO: Du ska träffa Thorsten Flink i en husvagn utanför Centralstationen klockan fyra idag, berättar Sebbe.

 

– Vi hade ett möte. Jag har gillat Thorsten Flinck… egentligen ända sen Sökarna. Okej, han lever jävligt hårt – men han är ett musikaliskt och ett teatraliskt geni. Låten är inspirerad av Bläckans (Salong Betong) liv. Riktig misär.

 

 

Stress:

 

– Jag tänkte först att texten var så djup och att han sa allt som behövdes sägas i versen. I refrängen tänkte jag egentligen inte ha någon sång – bara massa musik och solon. Men när jag hörde Thorsten, så kände jag att han skulle passa perfekt.

 

 

Hur känns det nu då, är ni nöjda med resultatet?

 

– Jag gjorde en intervju med tidningen ”Mitt I”. Hon som intervjuade var 46 år och hade aldrig lyssnat på hiphop. Men hon gillade verkligen skivan – hon tyckte den var djup och att varenda låt betydde något. Sen finns det ju musik för alla smaker, folk som gillar ”cafe latte-rap” och skit, men för den genren vi är inne i har vi kört bulldozern över hela hiphop-Sverige. Det är så vi känner. Stress också, fast han är alldeles för ödmjuk för att säga det, haha, säger Sebbe.

 

 

Hur är det nu, får ni i Kartellen ofta höra att ni är kriminella som gör musik?

 

– Det klart. Kanske inte så konstigt egentligen. Om man inte känner till oss och vår utveckling, och så googlar man ”Kartellen” – då kommer jag upp maskerad på första bilden. Det är klart… vi gick ut hårt.

 

– Kinesen hade en vision. Först skulle vi skrika, när alla lyssnade skulle vi prata. Nu har vi kommit till stadiet där vi börjar prata och arbetar mer politiskt. Varken jag eller han lever ju på kriminalitet.

 

 

 

Skribent: Harald Broström

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL