5914873c4d868950da8b4567
59c0d01b4d86891be78b4567
rickard-skizz-bizzi-S
Intervju – Rikard ‘Skizz’ Bizzi


Harald Broström mötte nyligen upp med den albumaktuelle rapparen/producenten för en pratstund om nya skivan ”Kärlek, Funk & Solidaritet”.

 

 

– Är du rädd för katter?

 

Rikard ”Skizz” Bizzi skrattar, torkar bort lite katthår från en synth och låter Majvor mysa ner sig i hans knä.

 

– Fett hiphopigt namn, eller hur? Istället för att ha en pitbull som heter Killer har jag en katt som heter Majvor.

 

 

Vi befinner oss i Skizz lägenhet i Södertälje och närmare bestämt i det rum som utgör hans studio. Datorn i mitten, två synthar till höger, en sampler under tangentbordet, en mikrofon i hörnet.

 

Det är här hela debutalbumet, ”Kärlek, Funk & Solidaritet”, har spelats in och releasedatumet närmar sig.

 

– Jag känner mig relativt trygg när det kommer till recensioner. Jag vet ju att den här skivan är, om man ska glömma jantelagen för en sekund, i princip det bästa som har gjorts på svenska i hiphopväg, säger han.

 

 

Inte för att det här med att släppa skivor kommer som en nyhet. Skizz har tidigare släppt material under konstellationerna Up Hygh och Stockholmssyndromet. Men den här gången står han själv.

 

– Jag har ganska svårt att kompromissa och har väldigt hög integritet. Jobbar man med någon annan så blir det automatiskt 50/50, så måste det bli. Men det tar alltid lite på en, särskilt om man har ganska stort ego. Under hela den här processen har det varit nice att ha hundra procent kontroll och inte bry sig om vad någon annan säger. Det känns naturligt, som något som jag har väntat på att få göra.

 

 

När började du greja med den här skivan?

 

– Runt ett år sen. Efter ett möte med Baba Recordings blev jag så inspirerad och gjorde i princip hela skivan på två, tre månader. Jag gjorde typ en låt i veckan. Och då ska man veta att jag bara har en dag i veckan att jobba med det här, haha.

 

– Jag märkte att jag hade många positiva låtar och det var en nice vibb. Från början hade jag några andra mer rapiga grejer med ”jag är bäst” och ”fuck svensk hip hop”. Men det behövdes inte. Jag ville hålla på en röd tråd och köra på kärlek genom hela skivan.

 

 

Under gymnasietiden bildade Rikard Bizzi Up Hygh tillsammans med Daniel Sandell, alias dj Pure P. Och för ungefär ett halvt decennium sedan: Stockholmssyndromet.

 

– Jag och Marre har ju varit kompisar sen små barn. När jag var i 23-25-årsåldern hade jag blivit dumpad, flyttat till Fittja, visste inte vad jag skulle göra. Jag hade inte så mycket att leva för. Där stod man utan karriär och utan kärlek. Då gjorde jag det som jag har gjort sen jag var tretton: söp och rökte. Och så började vi spela in. Man levde destruktivt, dag till dag. I musiken tog vi saker till sin spets, helt ocensurerat.

 

– Hiphop och konst ska vara äkta. Om jag rappar om någonting så måste jag stå för det, jag kunde inte vara nykterist när jag rappade om att bara fucka ur – trots att jag inte ville. Varje gång man hade en spelning ville nån bjuda en på röka eller ladd. Man hade skapat ett monster.

 

 

Stockholmssyndromet släppte skivorna ”Ettfyranånstans?” och ”Underhundar”. Gruppen uppmärksammandes för sin rättframhet, kreativitet och för sitt totalt orädda sätt för vad andra skulle säga. Men livet bakom texterna tog också på Skizz.

 

– Man blir sliten och trött. Jag är en person som har lätt att få ångest och det är inte bra att kombinera med att supa för mycket. Vi visste inte heller vad vi skulle göra buisness-mässigt, för det gick inte så bra med den lösningen vi hade för ”Underhundar”. Vi hade spelningar, men när man bara super och mår dåligt… då bara känner ångest. Dessutom började Marre jobba mer. Det blev svårare när man skulle bestämma tider för att träffas, det kom inte naturligt.

 

 

Sen träffade du din nuvarande fru?

 

– Hon började hänga med oss och man kände att det vi gjorde inte riktigt var jag: man har vuxit upp med hiphopen och det är väldigt lätt att landa i sexism. Just den delen var… äh! Men man kände att det kanske fanns ett ljus i slutet av tunneln.

 

– Sen blev hon gravid, det var tänkt att jag skulle sluta supa men det hände ändå, man satt i bussen på vägen till vår spelning och halsade vodka. Och så kom min dotter. Då undrade man vad man höll på med.

 

 

När kändes det som att det fick vara nog?

 

– Jag tabbade mig ordentligt och blev asfull. Jag var tvungen att lägga av om jag inte skulle förlora familjen. Jag fick ta antabus och andra piller som ska ta bort belöningssystemet och göra att man ska bli mätt på att dricka, ungefär. Det var asjobbiga bieffekter. Det kändes som att man gick på dåligt tjack. Men det hjälpte väl – eftersom jag la ner drickandet. Samtidigt la vi ju ner Syndromet, jag ville inte ta fler spelningar.

 

– Men det var inte så att jag gick från att vara alkoholist till nykter alkoholist, jag bara försökte hantera min ångest på ett bättre sätt än att supa. Jag hittade ett ställe som hjälpte mig, där de ser inte allt svart och vitt. Det hjälpte, att inte behöva vara antingen nykter eller en pundare.

 

 

Hur känner du dig nu?

 

– Jag har blivit tryggare i mig själv. När man blir pappa fattar man att det inte spelar så stor roll vad andra tycker, för jag har en som jag lever för till hundra procent och är mycket viktigare. Det viktiga är vad hon tycker. Det är väl det: jag har kommit in i vuxenrollen.

 

 

Har det negativa i bagaget lätt till att du har velat fokusera på mer positiva känslor på ”Kärlek, Funk & Solidaritet”?

 

– Just till den här skivan har jag verkligen försökt göra det. Det handlar om att tänka positivt, det har varit terapi att göra låtarna. Nu är det tvärt om mot vad det var förut: nu kan jag inte gå ut och vara en douchebag och samtidigt försöka rappa om kärlek.

 

 

Var det viktigt att berätta om din bakgrund, som i låten ”Kapitel 15-27 (Botkyrka)”?

 

– Visst, det finns en liten del som berättar bakgrunden, men jag vill sprida det positiva. Nu vet folk min bakgrund, men det finns ett ljus, det är ingen som egentligen vill vara i den situationen som jag var. Men när man är inne i det är det svårt att se det. Så förhoppningsvis kanske man kan få någon att ändra sig. Problemet var att jag rappade om det som om det vore coolt… men det är bara ett missbruk.

 

– Många som hör mig har förmodligen hört Syndromet, så det behövs ingen förklaring. Men samtidigt vill man tänka på skivan som helhet, så man inte bara kommer ut som Positive Pelle. Men om man berättar bakgrunden, så blir det en kraft, en tyngd i det hela. Där har jag varit, där är jag nu och den vägen kan jag rekommendera.

 

 

Vad är den här skivan?

 

– Det är där jag är nu. Nu kallar jag mig för mitt riktiga namn också: Rikard Bizzi. Man kan säga att det är ett självporträtt.

 

 

Efter att ha lyssnat på skivan känns det som att du är väldigt säker på dig själv. Håller du med?

 

– Det är för att jag har förstått vad som gör mig lycklig. Jag har alltid varit som en utomjording, jag har liksom aldrig riktigt passat in någonstans. Jag är halvsvensk och halvitaliensk. Det gjorde att bland blattar var jag svensk, men bland svenskarna var jag fortfarande pizzakillen. När jag bodde i villa var jag fattigast och jag har ADD. Jag har aldrig passat in riktigt.

 

– Men nu har jag min familj som älskar mig för den jag är och jag själv älskar mig för den jag är. Jag behöver bara sluta anpassa mig helt enkelt.

 

 

Intervju av Harald Broström

Foto: Sony Music Sweden

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL