Släpper idag debutalbumet "Houdini".

Med bakgrund i bandet Adiafora har Stockholmsrapparen Prins Daniel de senaste två åren stått på egna ben och i tystnad utformat sitt första soloalbum döpt efter utbrytarkungen Harry Houdini – en skiva som utforskar förhållandet mellan begränsning och framsteg och samtidigt djupdyker i mentaliteten på både ett individuellt och samhälleligt plan. Med en stor kärlek för svensk hiphop får vi följa med på en resa av teknisk skicklighet, smarta texter och ärliga känslor.

25-åriga Daniel Säfström är, tillsammans med sin storasyster, uppvuxen i Stockholms innerstad med två skilda föräldrar – mamma på Gärdet och pappa på Söder. Själv beskriver han det som en vanlig medelklassuppväxt. Skoltiden spenderades på Östermalm, där han tidigt fick erfara uppdelningen mellan de som bodde i hyresrätter och de som bodde i lägenheter på Strandvägen.

Musikbiten kom sent, varken mamma eller pappa var musiker så det tog fram till gymnasiet innan han lärde känna folk med samma musikaliska intresse. Men hiphopen fann han redan vid fem års ålder.
– Jag är född 93, så man började liksom skolan perfekt vid den första stora vågen med Petter, Ayo, Ken och Latin Kings. Jag började sexårsverksamhet 1999, så på alla lågstadiediscon var det typ det som spelades. Sen hade jag en klasskompis vars storebröder visade oss Latin Kings när vi gick typ i ettan. Så det har varit med så jävla länge och jag har varit en rapnörd sen dess.

När alla andra gick vidare till radio- och topplistemusik så dök istället Daniel ner djupare i rap, där framförallt Petters skivor gick varma i hörlurarna. Han sökte sig till hiphopcommunityt Whoas forum och fann akter som MBMA, Timbuktu, Snook och PH3. Det skulle dock dröja lång tid innan han hittade folk med samma intensiva intresse och han själv började inte skriva texter förrän vid 19 års ålder. På gymnasiet hittade han genom klasskompisen John Bjurström även William Börjesson – en person som visade sig ha ett lika stort intresse för rap. Båda var redan då medlemmar i bandet Adiafora och tillsammans började Daniel och William skriva texter ihop, vilket senare ledde till att även han blev en del av det elva man starka bandet. Tillsammans hade man mellan åren 2013 och 2017 viss framgång med låtar som ”Calle-Wille” och ”Långsamt”. Men nu står Prins Daniel på egna ben, något han gör glasklart på albumspåret ”R.E.P.P.A”, där han rappar:

”Du pendlar mellan center of attention och ensam / skrämsel och längtan, känner igen känslan, gick ifrån en av elva till solo”

– Den raden är ju en sanning med modifikation för att dom tre personer som huvudsakligen har producerat plattan var ju alla med i Adiafora. Så på sätt och vis är det som en förlängning av det, men skillnaden är att det är mitt projekt. Men det är samma trygghet och det har varit väldigt mycket ett samarbete och gemensamt utformade. Skillnaden är väl att vi då var elva personer och utgick från tanken att vi inte är två rappare med ett band utan vi är elva personer som gör det här tillsammans.
– Det var grymt och asviktigt för att jag skulle våga komma igång och lära mig att skriva, men det är också svårt att få elva viljor att förenas. Nu kan jag styra och säga vad jag tänker. Men det känns inte så ensamt, jag har jättemånga personer som är involverade på ett eller annat sätt. Så även om det är mitt namn, mitt projekt och mina texter så betyder det lika mycket för dom som det gör för mig.

Tiden i Adiafora hjälpte Daniel på traven. Han fick utlopp för sin rapglöd och samlade på sig erfarenheter både i studion och på scen. Men det är först nu hans passion för rap, texter och språk fått fritt spelrum. En passion som funnits med sedan länge och som bland annat lett till studier inom språkvetenskap.
– Det är både på ett rap-plan och musik överlag, att jag alltid har lyssnat på texterna främst. Dom första grejerna jag lyssnade på var Cornelis (Vreeswijk, red anm) och den vibben. Det är ju hiphop på sätt och vis, med samhällskommenterande och jävligt skickliga texter bara i en annan form. Men det har alltid funnits ett intresse för… ord, egentligen. Hur man kan vrida och vända på språk och grammatik. Jag gillar när man kan lyssna på eller läsa en text och femtonde gången man gör det så kan man hitta nya betydelser. Det är jävligt kul.

Men att det är hiphop i allmänhet och svensk hiphop i synnerhet som varit Daniels stora kärlek och inspiration är tydligt, då hans musik innehåller gott om referenser till genre-definierande akter som Petter, Sherlock, Daniel Boyaciuglo, Looptroop och Random Bastards. Utöver förgrundsfigurerna under sent 90-tal och tidigt 00-tal har Prins Daniel också studerat mer moderna textförfattare. Erik Lundin är en av dem vars arbete han respekterar mest.
– Det finns ju en del rappare där det känns som att ens hjärnor är någorlunda liknande kalibrerade. Jag kan förstå hur du kom fram till den där raden och det är inte en slump. Jag kan sitta och läsa en Erik Lundin-text som en bok och komma på grejer långt senare och det är den typen av rap jag tycker mest om som lyssnare, och då försöker jag väl skriva så också. Sen är det inte alltid man kan vara så jävla fyndig, men det är nice när man lyckas.

Timmarna i Whoas forum och tiden i Adiafora har lagt grunden för debutalbumet ”Houdini” – resultatet av ett två år långt samarbete mellan Prins Daniel och producenterna Teodor Wolgers, Vanadis 2013 (Simon Eby) och MASAKA (Mats Sandahl). Det finns flera olika anledningar till att han döpt sin skiva efter just Harry Houdini, den ungersk-amerikanska utbrytarkungen känd för sin sensationella förmåga att bryta sig ur kedjor, handklovar och tvångströjor. Daniel själv har länge levt med känslan av att vilja bryta sig loss och fick tidigt ikläda sig en underdog-mentalitet som med tiden har stärkt hans självförtroende.
– Den ena delen handlar om att jag är född i den här kroppen och lärde mig tidigt att jag stack ut och var annorlunda. Jag har aldrig blivit mobbad men jag har alltid varit uppmärksam på att folk behandlar mig på ett visst sätt och att dom inte tror att jag ska kunna lyckas med saker beroende på hur jag ser ut. De första åren i mitt liv opererades mina fötter flera gånger. Och det hände ett antal gånger i bilen hem från sjukhuset att jag sparkade av mig gipset, så mina föräldrar började kalla mig för Houdini. Som barn gjorde det att jag såg mig själv som någon sorts superhjälte som kunde trotsa det omöjliga. Jag visste redan att jag sågs som annorlunda på grund av hur jag såg ut, men den där historien gav mig en underdog-mentalitet som gjorde att jag fick ett självförtroende i att inte låta mig själv begränsas av, i mitt fall, fysiska förutsättningar och vad folk tror.

Men symboliken har också ett till lager och en större mening. En mening som lyfter betydelsen från ett individperspektiv till ett samhälleligt.
– Det titeln och temat för albumet handlar mest om nu är att Houdini var en utbrytarkung, men han var inte det för att han var övernaturlig eller något, det var bara att han hade lärt sig hur ett lås eller en tvångströja fungerar och på vilka sätt han kunde ta sig ur dom. Det symboliserar att ju mer du vet om någon form av begränsning desto lättare är det att bryta sig ur det. Då handlar det inte längre om mig utan om exempelvis ett destruktivt beteende du har som får dig att må dåligt eller att vi som samhälle har en strukturell rasism. Om vi bara blundar för det och säger ”vi är världens mest jämställda och fria land och alla här har samma rättigheter” – då kommer man ingenstans.

Prins Daniel menar att individualismen i Sverige är ett stort problem som också format innehållet och tankarna på skivan.
– Det finns absolut en del av skivan som är väldigt personlig och som återkommer i olika låtar, men det är också väldigt mycket om hela det här individfokuset som jag känner peakar just nu. Individualismen har blivit som en religion och alla har bara gått med på att man ska jämföra sig med alla runtomkring sig, man ska inte nöja sig utan alltid bli den bästa versionen av sig själv, alla kan bli vad dom vill… Hela den där mentaliteten. Det i sig tycker jag begränsar ett samhälle om man samtidigt inte ser att det finns strukturer och fördomar som gör att det inte fungerar så. Det känns som att om det fortsätter så vet jag inte var vi kommer hamna. Nu är inte allt så svartvitt som det låter när jag pratar om det, men det är någonstans dom tankarna som har funnits med när jag kokar ner albumet och det Houdini symboliserar.

Mycket av Daniels resonemang är utspretat över de 15 spåren på skivan, men det är kanske på tredje singeln ”Citroner” som det större perspektivet blir som allra tydligast. En låt som av illvilliga kan tolkas som dräpande cynism men som enligt Daniel mer fungerar som ett vittnesmål från en som själv är en del av problemet. På låten inleder han med raderna:

“Vi är födda nån gång under 90, del av en livsstil många skulle se på som fiktiv / lever i mitten av city där inga problem är på riktigt, där varje värdering är så feministisk / varenda handling är rent hypotetisk, varenda sanning är orealistisk, och varje förening är så nepotistisk”

– Det svåra i att skriva den var att inte hamna i att man sitter på någon hög häst och berättar hur saker och ting ligger till, utan jag var väldigt mån om att det skulle vara mer en bekännelse. Att jag ser att jag är en del i det här. Som ett vittnesmål, mer. Men med tanken så klart att alla som är i en liknande situation som jag med liknande förutsättningar ska kunna känna igen sig och må lite illa och känna att det här är… sant.

”Citroner” är också en av de låtar där Prins Daniel verkligen visar upp sitt ordförråd och sin tekniska begåvning inom rap, en begåvning som mycket väl kan liknas med just Erik Lundins. I en tid där teknik och texter inte längre utgör den högsta valutan för den gemene hiphoplyssnaren, finns det för vissa av oss fortfarande ett egenvärde i rapkonstens ädla form. Men att tävla i musik har Daniel slutat med, något han gjorde tydligt på andra singeln ”Inte här”.
– På ett personligt plan tror jag att jag hamnade där för ganska länge sen för att jag så tidigt insåg att jag inte kommer kunna tävla inom vissa fält, så det är ingen idé att ens försöka och mer att jag är jag och om folk gillar mig för det är det nice. Den inställningen som person har jag haft länge och i det musikaliska har det nog varit så hela tiden. Jag ser fortfarande mig själv som ett fan som försöker låta som mina idoler. Jag tänker fortfarande att jag är den personen.

På tal om idoler… För ett tag sedan skrev du en väldigt fint text på sociala medier om Frej Larsson och Organismen i samband med en cypher ni släppte nyligen. Hur känns det att få göra musik med folk man sett upp till?
– Det är skitkul, för det första. Men det är jävligt speciellt att få uppskattning från personer som jag har varit medveten om och i någon mån sett upp till. Dom har varit med i den här hemliga klubben som jag har kollat på sen jag var liten. Nu gillar dom det jag gör. Det var ett tag när det började hända som jag blev lite rädd för att jag skulle känna att jag var klar. Som att Eye N’I är med på skivan till exempel, han är den bästa mc:n i Sverige enligt mig. Att få någon slags uppmuntran från honom eller Organismen eller Frej eller vem det än är… jag var rädd att jag skulle känna att det räckte att imponera på mina idoler. Det var rätt skönt när jag kände att det inte handlade om det. Som jag skriver i den texten handlar det mer om att hitta en gemenskap och folk med samma intressen. Det är det som är det feta. Att ha ett specialintresse. Jag tror alla människor har det behovet. Jag känner att i dom sammanhangen så tillåts jag att vara mig själv helt och hållet.

Det är också sjukt kul att du på flera spår låter som Thomas Rusiak eller Eye N’I. Det känns som du hade kunnat vara med i Natural Bond för 20 år sedan.
– Haha! Det är ju inte orimlig spaning i och med att jag har lyssnat så mycket på dom och att jag delvis lärde mig att rappa för att jag lärde mig deras texter utantill. Så det är klart att det har influerat mig, sen om min röst låter så är det nog en slump.

När jag hörde ”R.E.P.P.A” första gången fastnade jag på att du säger att du inte kan se några förebilder inom hiphop, men jag förstod snabbt att den handlar mer om representation på ett liknande sätt som avslutande ”Misfit”, som på många sätt känns som en frigörelse. Det blir väldigt intressant med tanke på det här utbrytartemat samtidigt som du avslutar hela skivan med raden ”osäkerheten är kvar, den sitter djupt / så länge blickarna på stan inte skiftar stuk, kommer jag aldrig bli van med att sticka ut”.
– Det är en intressant betraktelse. Ganska länge var ”Spela roll” den stora finalen, men det blev lite för mycket Hollywood-slut. I ”R.E.P.P.A” så rappar jag att jag är född som en på miljonen och där är det verkligen super-egot som talar. Men på ”Spela roll” säger jag istället att jag är klippt och skuren ur en miljon konturer, vilket är raka motsatsen. Så den bågen kändes ganska tydlig, att man gått från det ena till det andra. Men samtidigt är vi inte riktigt där, även i det här större perspektivet. Allt det här handlar mer om en slags dröm om hur allting skulle kunna vara. Men om jag går ut på stan nu så kommer folk fortfarande att kolla konstigt på mig. Därför kändes det också bra att ha det som avslutande rader. Det här är liksom ingen verklighetsfrånvänd bild av att ”kolla vad lätt det var att bryta sig fri”. Det är mer en strävan mot det.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Felix Berg