Movits! har länge utmärkt sig för att vara en av Sveriges starkaste liveakter och har de senaste tio åren turnerat non-stop i Europa, Japan och USA. I år väljer de att ta en paus för att fokusera på fyra exklusiva Sverige-spelningar i slutet av året. Vi tog ett snack med Johan Rensfeldt och Joakim Nilsson om turnélivet, den kommande musiken och om att sluta cirklar och börja om i ny förpackning.

Jag träffar Johan Rensfeldt och Joakim Nilsson i deras studio vid Nobelberget i Sickla, där man suttit sedan bolaget och studion Goldenbest avvecklades 2015. Studion är ett gammalt Atlas Copco-hus som på många sätt påminner om en övergiven byggnad i ett dystopiskt tv-spelslandskap. Men väl i studion är man hemmastadda. Väggarna pryds av en Cornelis Vreeswijk-affisch och Johan spelar bangers vid datorn på hög volym. Men visst saknas dagarna med Goldenbest.

Joakim: Ja, där var det drag! Haha.

Johan: Som någon slags vuxenfritidsgård. Nämen det var jävligt kul och det är så jävla peppigt att vara på ett ställe där man kommer dit en lördagskväll och så är det ”vad fan händer här?” Så att anledningen till att vi gjorde en låt med Maskinen var mycket att vi satt bredvid varandra och tänkte att ”fan vad fett, vi testar att göra det här”. Det blev så jävla enkelt när man satt bredvid varandra. Samarbetsgrejen blir så jävla rolig när man går in och lyssnar på något och det blir ”fan lägg en vers här”, ofta är samarbeten svårt för att man ska få tag på varandra.

Joakim: Passa in allas scheman och grejer… Det är lätt om man bara kan gå till nästa dörr.

Johan: Exakt, och gärna att alla har varsin bärs, det blir mycket närmare då, haha.

Apropå bärs, det känns som att ni måste kastats in i något slags rockstjärneliv, med konserter i USA och Japan. Kan tänka mig att det blir rätt stökigt?

Johan: På det sättet blir det ju så, men kanske inte på pengafronten. Men det är klart det blir mycket bärs. Första USA-turnén med fem veckor i husbil, nog hann man dra ett par långburkar då, det är väl självklart, haha. Och det är fortfarande så, som på sista turnén vi gjorde nu innan vi förhoppningsvis drar igång igen var liksom 15 gig på 17 dagar i Europa.

Joakim: Det var sista stretchen av den tvåårs-turnén vi gjorde med förra plattan och det blir ju intensivt förstås.

Johan: Spelar man sådär mycket funkar det ju inte att supa ut sig själv varje kväll, det orkar man inte med. Men det märker man nu när vi spelar lite mindre och man kör gig som går bra, det är så mycket adrenalin inblandat… Dricka bärs efter gig är det bästa som finns. Och gärna innan också.

Men man ska också komma ihåg att turnélivet inte alltid är glamouröst, utan är en ständig kompott av högt och lågt. Något Johan menar är mestadels positivt.

Johan: På något sätt är det ganska roligt när man har en karriär. Det går ganska mycket upp och ner, eller upp och ner kanske är fel, men… Här kör vi ganska stora gig i Europa och sen kommer man till USA och tänker ”det här blev ganska spartanskt”, men jag tycker också det är ganska nice för då behåller man skärpan och gör också att man uppskattar mycket mer när det blir ”fan vilken jävla catering det var här”. Sen hamnar man i Louisville, Kentucky och tänker ”ska vi ens spela idag? Det är typ 15 pers här”. Men så tänker man ”fan, nu kör vi”. Då får man i alla fall sätta att man har spelat i Louisville, Kentucky. Man kommer inte göra det igen, men man har ändå gjort det, haha.

Att Movits! kunnat turnera i USA, Japan och stora delar av Europa på svenska är förstås anmärkningsvärt och storyn om hur man hamnade där är precis lika intressant. Den legendariska talk show-värden Stephen Colbert hittade gruppens musik på ett forum och tog kontakt. En slump om man så vill, men såklart mycket mer än så.

Joakim: Han hittade oss och hans producent mailade oss. Jag trodde ju också att det var en sån här grej att dom pratade mycket om Obamacare och att USA höll på att bli som Sverige och att man liksom systematiskt skulle leta upp något konstigt svenskt band. Men när vi pratade med honom om det så var det verkligen att ”jag hittade er på Reddit och sa till min producent att det var sjukt bra, det här tar vi”. Och det blev ju verkligen nyckeln till allt.

Joakim: Sen är det ju så, jag menar vi kör på svenska. Det går inte att ta sig in på mainstream-radio och det är svårt att ta sig högt på listor i USA. Anledningen till att det går över huvud taget är ju på grund av internet och att folk vill komma åt musiken då och det är det som gör att vi kan spela där. Men det vet vi ju med oss att det kan bara komma till en viss nivå på svenska.

Men, efter Colbert hamnade man faktiskt etta på iTunes amerikanska hiphop-lista 2009. Samma år som Eminem släppte ”Relapse” och Jay-Z släppte ”Blueprint III”.

Johan: Det var så jävla sjukt för då sa jag till en kompis som är journalist ”kolla det här, det är ändå jävligt fett” och han sa ”det kan inte stämma”. Sen var det vad det var, men man märker ändå hur sjukt stor makt såna där jävla grejer har. Sen var det ju på svenska så man kan inte säga att vi är på Kanye-nivå varken här eller där, men det är en jäkligt rolig story. Även om jag är långt ifrån klar än och jag tycker det vi håller på med nu är det bästa vi har gjort på länge är det ändå jävligt fett att ha det där och typ 400 utomlandsgig och köra stora gig i framförallt Europa. Men det är inte så att jag ångrar Japan-turnéerna. Japan-turnén med Maskinen, där har vi en stökig grej, haha!

Tror ni att ni hade spelat utomlands om Colbert-grejen inte hade hänt?

Joakim: Det är en jävligt bra fråga men jag tror ändå att det är ganska mycket att det öppnade upp den amerikanska marknaden och vi pratar fortfarande om det i Sverige. Det gjorde ju verkligen mycket för oss, det går inte att sticka under stolen med. Men jag tror att just Europa och framförallt Japan kan mycket väl ha hänt ändå, just på grund av att vi hamnade på dom här samlingsplattorna och träffade rätt personer.

Johan: Men visst är det så, det är så jävla svårt att säga. Det var ju skitviktigt för Sverige till exempel, vi är inte något bättre band nu än vi var för två månader sedan men det blir liksom ett annat intresse kring det, det ser man nu när man släpper ny musik. Hur gör vi som är etablerade för att folk ska hitta oss? Och då är vi ändå i en bra sits, jag menar rap-Sverige är väl bättre än det någonsin har varit, det kan man inte diskutera. Men hur gör man tusen streams till en miljon? Hur gör man det? Det är svinsvårt.

En av Movits! fördelar är att man har ett helt eget sound som man slipat på sedan starten. Med sin mix av hiphop, jazz, swing och blues har man en stabil fanskara, men har kanske också hamnat mellan stolarna i ett slags ”hela havet stormar” av genrer.

Ni har alltid haft ena foten inom hiphop, bryr ni er om vilken del av branschen ni blir erkända av?

Joakim: Ja, det är klart att vi har någon slags uppfattning av vad vi gör och när den bilden återspeglas på det sätt som vi tycker så kan det kännas… Det är klart det kan vara kul om vi blir upplockade i en kontext, men sen kan det också vara exkluderande i att ”om ni är en del av det där, då kan ni inte vara en del av det här” och om det då är en missuppfattning så blir det extra irriterande. Det var jävligt diffust…

Johan: Nä, men vi gjorde ju Allsång på Skansen för massa år sen, och det kan jag gå med på. Vi gjorde vår egen låt och jag fattar inte varför folk inte skulle göra det. Melodifestivalen känns det inte som jag är peppad på över huvud taget, eller att liksom göra något för att det ska passa in. Men om dom vill ha våra grejer och kontexten är ”det är för barnfamiljer”, why not? Samtidigt vill jag att folk som gillar rap ska kunna uppskatta oss för det också. Det är jävligt viktigt för mig. Och det är klart att man fightas mot det ibland, men bland andra rappare tycker jag vi har jävligt bra respekt. Vi har ju gjort massa grejer med Dida, Erik Lundin, Jason (Timbuktu, reds anm)… På det sättet känner jag mig trygg, men det är klart att man alltid vill ha båda. Man vill göra en skitfet rapvers och att barnen på dagis dansar till det. För det ger mycket streams.

Joakim: Hahaha!

Johan: Och då får man inget av det, haha.

Joakim: Vi tänkte en del på det där i början, för som du säger är det ett speciellt sound, och det kan vara svårt när folk inte kan sätta det i ett fack. Man vet inte hur man ska ta ställning till det. Och i början tyckte vi det var lite klurigt, men lyckas man bryta igenom den barriären så kan det nog vara en stor fördel. Man vet vad man får och det är något eget. Så det finns både fördelar och nackdelar med att det är så.

Och nu kanske det är mer naturligt än någonsin eftersom det genreöverskridande är ju egentligen vad modern hiphop är?

Joakim: Ja, absolut.

Johan: Precis. Vad skulle du säga att Fricky är egentligen? Det är r&b, hiphop, allt. På det sättet är det jävligt roligt att musiken idag inte är så brydd. Det är hookigt och fett. Jag tycker inte folk känns sådär ”KRS-tråkiga” längre. De flesta vi hänger med är över 30 och folk blir inte lika sura när man säger att KRS inte är bäst. Han är fan inte bäst!

Joakim: Haha!

De nya singlarna låter lite rakare än tidigare? Vad skulle ni säga att dom låtarna säger om den kommande plattan?

Johan: Dom är väl båda inspirerade av Chance-grejer och Outkast. Det är lite mer southern-vibe på det vi gör nu. Jag kan gilla en rak trummaskins hi-hat och lite mer Dungeon Family-aktigt. Och så kommer plattan vara lite grann, att vi vill ha kvar det melodiska men istället för jazz blir det lite mer fried chicken.

Johan: Kollar man på många av våra gamla låtar är beatet så jävla klart att rappen liksom får följa med, här får rappen lite mer utrymme. Om vi kör ett jävligt modernt flow kan det vara skitfett att bara ha en ackegura. Vad händer då? Vad hade hänt med 2 Chainz på en ukelele, du vet? Det känner jag mig peppad på. Nu kan vi använda blås som vi alltid har gjort, men i en kontext som för mig känns jävligt fräsch. ”Ohio” skulle jag vilja ge till Anderson .Paak eller Chance.

Joakim: Det är det som är lite kul, egentligen kanske man vill börja med låtar som är lite mer överbryggande och det kommer finnas låtar som är mer så, men även om de här två singlarna visserligen talar för soundet på plattan i stort så är det vad vi är peppade på just nu.

Johan: För oss känns det här som Movits! 3.0. Jag har verkligen inget emot minimalistisk trap eller entonsbas, det kan jag tycka är skitfett. Men ska vi göra det? Min styrka är inte att prata om orten på en 808:a, det vore bara hjärndött. Med det sagt är det inte att jag inte gillar det, men vart ser vi oss själva i modern musik? Om vi hela tiden gjort vår grej skulle det bli konstigt om vi helt plötsligt skulle ställa om och göra en Drake-platta. Vi har ju någon sorts identitet som band.

Ja, jag har aldrig förstått grejen med fans som vill höra en ny ”Äppelknyckarjazz”, även om ni har tweakat ert sound så har ni ju aldrig förlorat er identitet?

Joakim: Det är kul att du säger det för så upplever vi det också.

Johan: Man kan liksom inte göra musik för någon annan, om jag inte tycker det är fett så är jag helt ointresserad av att göra det. ”If you want my old shit, buy my old album”, typ så. Det är det enda man har som artist, sin egen kompass och vilja att uttrycka sig. Om den försvinner så ska man bara börja sälja skidor eller något…

Men då kan man säga att ni fortsätter på er musikaliska tidsresa då? Ni har tidigare sagt att ni på första albumet gjorde 40-50-talsgrejen, 60-talet på andra, 70-talet på tredje, 80-talet på fjärde och nu verkar ni landa i sent 90-tal eller tidigt 00-tal?

Johan: Exakt, haha. Och om vi hinner ikapp oss själva så är det över, haha!

Joakim: Haha, det är sant. Det har jag inte tänkt på, men det finns nog någonting i det. På ett sätt har vi hunnit ikapp oss själva i det att det var där vi började lyssna på hiphop.

Det är en cirkel som sluts, med andra ord?

Joakim: Jo, men på ett sätt kan jag känna så. Att vi känner att samtiden har hunnit ikapp det vi gör. Det vi gör känns alltid relevant, men det känns som att det här kan vara relevant för en större publik på ett annat sätt än det kanske varit tidigare, vilket är jävligt spännande. Sen kanske det inte är så, men det är så vi känner just nu. Jag känner ett väldigt stort pepp inför det. Att vi har hittat tillbaka till grejer som de här stora blåsarrangemangen som är väldigt tydligt oss och som känns jävligt relevant och kul att göra igen.

Ni har sagt att ni ska trappa ner på turnéerna och bjuder därför på fyra exklusiva spelningar i höst. Jag vet att ni tidigare skrivit låtar utefter live-format, betyder det att ni nu efter 10 år lutar er tillbaka och blir melankoliska?

Joakim: Hahaha!

Johan: Haha, nä helvete det är ju det, risken är att man blir ett vilddjur nu efter första turnépausen på åtta år!

Joakim: Det är just därför dom här exklusiva spelningarna som kommer nu kommer vara ett riktigt mayhem. Planen är ju att göra de största produktionerna vi någonsin har gjort på de ställen som har kapacitet för att vi ska kunna göra det största vi har gjort. Och första gången du får ”Gumbo” och ”Ohio” på en scen blir liksom i den här nya settingen. Sen kommer vi självklart spela klubbgig och sånt efter det, planen är liksom inte att vi ska spela fyra gig och sen lägga ner. Det är starten på det nya.

Johan: Det är det jag menar, vi har varit med ett tag och direkt när man börjar använda uttrycket ”still”, då är det över. ”Still D.R.E”, liksom.

Joakim: Förutom han då, haha.

Johan: Nä, men det är naturligt om band som varit med ett tag inte är lika peppade längre, så man kör lite gig och börjar hamna på sidan. Där känner inte jag att vi är, jag känner fortfarande att vi inte har gjort våra bästa plattor än. Jag är jävligt glad att det känns så. För ett tag sen var jag inte så säker på det och nu är jag jävligt säker på det.

Joakim: Precis. När vi släpper plattan till hösten kommer det vara tio år sedan vi släppte vårt första album. Där hade vi ju valet att antingen kan vi släppa en samlingsplatta eller ett 10-årsjubileum och titta tillbaka på hur kul vi har haft. Eller så kan vi säga att ”okej, nu kommer det nya. Vi har precis börjat”. Det är upp till en själv vad man har för inställning till det. Vi gasar på istället.

Intervju: Malkolm Landréus

Foto: Ulf Berglund