5b0519b14d8689fc918b4567
Lani-Mo-2018-S
Intervju: Lani Mo


 

 

Trots att 25-åriga Lani Mo varit en del av den svenska hiphopscenen i över sex år är det först nu han släpper sitt debutalbum ”Låt oss leva”. Under ett hektiskt besök i Stockholm satte vi oss ner med göteborgaren för att prata om albumet, branschen och varför 2018 blir hans sista år som inspelande artist.

 

 

Taulant Morina växte upp i Bergsjön och var duktig på både handboll och fotboll. Men det var ändå musiken som till slut skulle utgöra den första delen av hans liv. I tonåren träffade han Ali från Medina som pushade honom att spela in. 2012 släpps första utgivningen ”Projektet” och tack vare den fina responsen fick han blodad tand. Men oavsett framgångar har musiken alltid varit i bakgrunden till förmån för vänner, familj och sin egen bestämda vision.

 

– Jag ska inte säga att jag har varit kriminell. Jag har aldrig varit kriminell på det sättet, men jag är ett förortsbarn och umgicks med alla som var där och jag gjorde allt som alla andra gjorde. Dom människorna som är runt mig idag, jag vet inte om man märker det men det är också en ganska häftig grej… Kollar man mina videos är nio av tio med samma personer från att vi var 15-16 bast. Så det är samma peeps jag har runt mig och det är många av dom som inte hade så bra förutsättningar men som idag tjänar väldigt bra pengar på att vara tour manager, vakt eller ansvarig för något annat. Vi ”keep it in house” och på så sätt fick många bra själar visa sig.

 

 

Man märker snabbt att Lani är en extremt lojal person som värderar familjen högt. Och kanske är det inte så konsigt. Han är yngst av sex syskon – fyra systrar och en bror. Föräldrarna flydde till Sverige från forna Jugoslavien och farmor, farfar och morfar blev dödade i samband med Račakmassakern i Kosovo 1999. Att ta hand om sina nära och kära är allt han vet.

 

– Ja, asså det är allt brorsan. Det är också en av anledningarna till att jag inte längre vill ha med branschen att göra. Att det inte är en självklarhet att man är så som människa… I min värld vill jag inte ha med såna människor att göra. Jag har blivit fostrad till att ta avstånd från sånt, min mamma lärde mig att inte umgås med illojala människor för då kommer du också bli illojal och göra illojala saker. Så jag tar bara en smart kvinnas tips och tar ett steg tillbaka.

 

– För det är en jobbig bransch, du vet. Varför ska jag betala 5-6000 kronor extra och hämta en av dom största svenska dj:s till mina spelningar så att dom ska göra allting till business, när jag kan ge dom pengarna till en vän som är mycket bättre än vad han är bara att han inte haft en tunga i någons röv? Förstår du vad jag menar? Nu har min dj jättemånga spelningar i landet och han tog inte en krona av mig, nu tar jag inte en krona av honom. We keep it in house. Nu tjänar han massa para men jag är inte intresserad av hans pengar, jag är intresserad av hur han mår och hur hans framgångar går. För mig är det en självklarhet för vi människor fungerar bättre om vi jobbar ihop och är lojala mot varandra, men tyvärr är det inget som prioriteras idag.

 

 

Efter flera år i branschen är Lani Mo ett välkänt namn som skrapat ihop miljontals streams och uppträtt på flera av de största scenerna i landet. Trots det har han inte riktigt fått den mediala uppmärksamhet som hans siffror bäddar för, och kanske framförallt, jämfört med vad andra artister med liknande eller tunnare cv får.

 

– Jag har ju haft det typ hela min karriär så jag har väl byggt upp ett sätt att hantera det på. Bland annat att känna trygghet i att jag har publiken på min sida. I slutet av dagen är det vad alla artister vill tror jag, det spelar ingen roll hur liten eller stor du är… Jag älskar att stå på en scen och höra publiken sjunga känslor som jag en gång hade och satte på papper och gjorde till konst. Det har jag haft sen dag ett till idag och det kan jag finna tröst i, för det är det enda man behöver egentligen.

 

 

I slutet av förra året gick du ut och sa att 2018 blir ditt sista år som artist, är det fortfarande planen?

 

– Exakt, jag har det här albumet kvar, det var inte många som läste det dom såg bara det här med att sluta, haha. Jag skrev också att jag inte kommer sluta spela för det är en kul grej som jag aldrig kommer vilja ge upp. Men det här med att sitta i en studio och skapa musik för att tävla och ha med en bransch att göra, det vill jag inte ha med att göra. Det är det folk måste förstå. Att det här skulle vara ett pr-trick för det första… Jag är inte den typen av kille, I don’t need that shit. Men samtidigt att folk förstår att det kan vara en tillfällig känsla, det handlar mer om mitt mående och om inte jag prioriterar mitt mående så kommer inte någon annan göra det heller.

 

 

Ja, du var ganska öppen med att du haft depressioner på grund av det?

 

– Hundra procent, hundra procent. Grejen är att det här med depressioner och shit, varannan människa har det av någon anledning. Min byggdes först och främst på frustration över att inte känna mig välkommen in i branschen. Sen har jag lärt mig att hantera det i vuxen ålder, men jag har mått dåligt över att vara så motarbetad och att se hur motarbetade folk blir. Det här handlar inte bara om mig utan om branschen i sig. Den här branschen ska styras av artister och ingen annan. För mig går det inte ihop hur det kan vara tvärtom. Varför ska jag vara med och tävla? Musik är inte en tävling mannen. Folk jämför Messi och Ronaldo, mannen, sluta jämföra folk och enjoy that shit!

 

 

På ditt sista spår på albumet säger du ”jag tror på er bröder, med det sätter jag punkt”, det låter onekligen som ett avslut?

 

– Det är en rad som jag använde för många år sedan på en låt jag gjorde med Ali när jag var väldigt ung som heter ”Stolt”. Haha, jag vet inte om den finns kvar på YouTube, men där säger jag dom orden och sen har jag fastnat för dom. Men ja, det är som ett avslut något. Oavsett om vi sätter ett kommatecken eller punkt så har vi gjort vår grej och jag hade inte varit någonting om det inte vore för mitt folk runt mig och min publik endast. Bokstavligt talat.

 

 

Intervju: Malkolm Landréus

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL