Under flera år levde Nicky Osenius Kouakou, mer känd som Ivory, med oron över att förlora sin son Cédric som hade diagnosen Alpers syndrom. 2013 gav han sig ändå in i musikbranschen. I början av karriären gick hans pappa bort och en tung verklighet resulterade i lättsam och humoristisk musik. Men nu är han tillbaka, aktuell med sitt debutalbum, öppnare och mer personlig än någonsin. ”Jag vill visa folk att det går att överleva, det går att må bra, det går att fortsätta leva även om något sånt här händer”, säger han till Kingsize Magazine.

På den svenska musikscenen är han en av de första som vågade sig på trap. Att man idag talar om genren som vågad kan låta konstigt, men när Ivory under 2010 jobbade på sitt första mixtape tyckte inte ens hans egna vänner att det lät bra. Skivan släpptes aldrig. Men han fortsatte skriva, i hemlighet.
– Folk var inte redo för det. Jag la grejer och flows på den tiden som jag kan lägga idag också, säger Ivory som trots omgivningens åsikter aldrig övervägt att byta stil.
– Jag visste att det var framtiden. Jag såg utvecklingen i USA och det är det jag gillar mest. Jag gör musik som jag tycker om. Jag har svårt att forma mig, säger han och menar att människor ibland är i behov av den stora massans bekräftelse för att kunna tycka om något nytt.

Men trots motstånd har han aldrig vikt av från sin egen väg. Trott på sig själv och sin känsla.
– Jag vet att det är bra i grunden. Jag litar på mitt musiköra. Jag har lyssnat på musik under hela mitt liv! Jag har min smak och tänker att det betyder någonting. Det var så jag resonerade med ”Molnfällan”. Att det här är bra, säger han och berättar att han skrev ”Molnfällan” i smyg.
– Efter det där mixtapet 2010, när jag inte ens fick bra respons från grabbarna så jag sa inte till någon när jag gjorde ”Molnfällan”. Jag skrev den typ hemma i Hagalund hos farsan, säger han och skrattar. Det är sant faktiskt!
– På nätterna brukade jag gå ner till källaren. Röka, sitta och skriva. Så blev ”Molnfällan” klar. Jag fick reda på hur man la upp på Spotify. Det var det som var hela grejen. Jag trodde att bara signade artister kunde få upp sin musik där. Jag tog hjälp av en gammal fältassistent som vi hade när vi var små. Han är en proffsmixare och mastrare. Jag har kvar honom än idag. Sen la jag upp den på Spotify, fick min respons och körde vidare bara, säger Ivory och berättar att han då kände en ökad acceptans kring genren.

”Molnfällan” släpptes i slutet av 2013, när Ivory var 25 år gammal. Men det fanns andra orsaker som fick processen att dra ut på tiden, förutom den praktiska biten med strömningstjänster och kritiserande vänner. Det visade sig att sonen Cedric hade Alpers syndrom, en mitokondriell sjukdom. Vilket innebär att mitokondrierna (en av flera enheter som utgör våra celler) inte fungerar som de ska. Vilket i sin tur leder till komplikationer. I Cédric’s fall utbröt sjukdomen när han var ett år gammal.
– Innan dess började han ställa sig upp, gå, prata, allt det där men sen fick han kramper en natt så åkte vi till sjukhuset. Han var sövd i två veckor. Efter det var han sig aldrig lik igen, säger Ivory som tre månader senare fick reda på att hans son hade en obotlig sjukdom.
– Jag var orolig för att min son skulle gå bort för han var sjuk. Vi var in och ut på sjukhuset hela tiden från att jag var 21 år gammal. Dom åren är som en halvdimma.
– De som drabbas brukar inte bli äldre än tre år gamla. Cedric insjuknade när han var ett och han blev ändå sju år så han hade det väldigt bra i sex år i sin sjukdom. Det var stabilt, vilket vi är tacksamma för men sen det blev bara för mycket. Man kan inte leva med den. Den bryter ner allt, säger han och berättar att sonens hälsa var en av orsakerna till att han inte vågade satsa på musiken.
– Då skulle jag ha startat någonting som jag inte kunde slutföra. Jag trodde inte att jag skulle klara av det om han gick bort. Men när han var han fyra-fem år bestämde jag mig för att göra någonting för mig själv. Jag tänkte att jag inte kan fortsätta så här. Han skulle vilja att jag gör det jag tycker om, säger han och berättar att han även förlorade sin egen pappa 2014.
– Det var mycket på en gång. Det var då jag precis hade börjat släppa musik. Han fick aldrig se hur långt det har gått. Det kan också ha påverkat musiken jag släppte då. Jag ville inte gå in på djupet. Jag ville stänga av. Det låg ju kvar där hela tiden.

På den svenska musikscenen har Ivory länge varit känd för sin produktivitet som dels beror på att han är orädd men det är också en medveten strategi han har haft sedan början.
– Man krigade mot dom som var på majorbolag. Jag var tvungen att göra på ett annat sätt bara. Jag brukade kalla det ”sparka in dörren”. Bara visa att jag är här. Folk kan inte förneka det. Folk kan säga ”Vem är Ivory?” så går dom in på Spotify och ser att jag har flera EP:s och massa låtar. Sparka in dörren-taktik, så folk vet vem man är. Det bäddar för framtiden. För till exempel ett sånt här tillfälle när man ska släppa album. Då har folk redan pumpat min musik i flera år. Det är ändå en del av tanken.

Vad är ”NIRVANA” för dig? Frigörelse från?
– Det är min perfekta plats. Det är min skiva. Mitt album som jag har väntat med, jobbat på, känt med, gråtit till, skrivit, tänkt och gjort massa saker som jag inte tidigare gjort med min musik. Det är min perfekta plats. Även om saker kan vara fucked up runt omkring. Jag kan må dåligt, folk runt mig kan må dåligt, vi kan göra dåliga saker. Den här skivan kommer fortfarande vara perfekt för det är jag som har valt vad som kan vara med och hur den ska låta. Det är den enda positiva grejen jag kan se när jag mår dåligt. Den är viktig för mig. Den är min plats. Min egen. Min bebis.

Öppningsspåret handlar om att Ivory bara vill bli förstådd, vilket är den röda tråden genom hela skivan. Lyssnaren får dels lära känna honom bättre och får samtidigt en större förståelse för vem han är, något Ivory menar har varit viktigt för honom.
– Jag tror inte att alla förstår mig. Dom har säkert en bild av mig baserat på min musik. Jag ville förklara min musik. Både det som har varit, det som är och det som kommer på ett sätt, med ett djup. Jag ville förklara att det inte bara är fester, droger, sprit, och gäris.

På debutalbumet ”NIRVANA” möter vi en mer personlig och öppen Ivory än någonsin tidigare. Att spara på sin story fram tills nu har varit en strategisk plan. Ivory menar att det är dags för det nu.
– Jag känner att ”NIRVANA” är mitt mästerverk för jag har samlat det bästa och haft en bra känsla det senaste året när jag har gjort dom nyare låtarna också. Dom har jag gjort efter att min son gått bort så det är klart att det känns mer aktuellt nu. Jag har inte velat släppa dom låtarna innan.
– Hälften av låtarna är två, max tre år gamla. Jag har gjort sån musik och jag har öppnat mig i flera år men jag har bara inte släppt det för att jag har vetat att det ska komma ett album som jag kommer kalla för mitt debutalbum. Ett album som jag kommer vilja berätta någonting på, så jag har sparat låtarna till framtiden bara. Vissa av spåren tycker jag är dom fetaste låtarna jag någonsin har gjort. Men jag har låtit dom ligga samtidigt som jag har gjort andra projekt. Jag har inte velat berätta tror jag. Om mina innersta känslor. Jag ville inte förmedla det just då.

Det är klart att man fortfarande lever med sorg efter något så fruktansvärt som att förlora sitt barn. Men kan det också vara så att du känner dig mer stabil nu än för två år sen?
– Jo, absolut. Då ville jag inte släppa någonting när det hände, slutet på 2016. Jag vet inte vad jag släppte 2017. Det var en flummig tid. Jag lyckades släppa typ tre singlar över året så folk tyckte att jag var produktiv. Egentligen var jag inte det bakom kulisserna.

Han slutade aldrig skriva men var inte lika produktiv som han vanligtvis brukar. Med hjälp av en del halvfärdiga låtar från tidigare år samt lite skrivande lyckades musiken täcka upp 2017. Utåt sett framstod Ivory som en ständigt, aktuell artist. I själva verket försökte han istället landa, analysera sin musik och sina lyssnare.
– Dom gillar det lättsamma, komiska, mina punchlines men även det djupa. Jag får mycket kärlek från folk som tycker att jag faktiskt säger någonting, till skillnad från vissa andra. Dom gillar att jag kan rappa om mig själv istället för andra. Jag tror dom gillar när jag är mig själv bara. Det är det jag har kommit fram till och jag känner att jag är mig själv på hela ”NIRVANA”. I all min musik, men ännu närmare nu faktiskt.
– Jag har släppt lättsamma grejer över en lång tid och folk gillar det. ”NO PAIN” och ”LIV OCH DÖD” är båda djupare och jag har fått bättre respons på dom än mixtapet från i somras och de låtar jag släppt innan. Det känns verkligen som att det är det folk vill ha. Det är klart att det finns folk som vill ha en ”Gäris och Äzi vol. 2” nu. Men jag tror inte dom är fler än de som vill höra min story, ett djup från mig och lära känna mig bättre.

På låten ”TRO” säger du att ”Allt som livet gett mig lämnade ett stort hål”?
– Det är en del av mig som fattats fram tills idag. Jag har inga nya barn. Jag har inget förhållande. Jag känner ofta att det är en del av mig som fattas samtidigt som musiken ger mig en annan del som jag inte hade innan. Så jag är glad att jag började med det. Det jag menade med den delen är att jag ofta känner att något fattas. Det är något jag behöver tillföra för att må bra 100 procent och jag tror att det kommer. Den heter ”TRO” för att det är hopp om framtiden också. Jag gräver inte ner mig där jag är idag utan jag ser positivt på framtiden. Hoppfullt. Men ibland blir man otålig när det inte kommer snabbt och det inte är här nu.

Trots allt han har gått igenom så är han positiv och har bestämt sig för att vara glad och må bra. Något som vi också får lära oss genom skivan.
– När jag har en bra dag så känns det som att inget kan stoppa mig. Det går i vågor. Jag är positiv i mycket. Jag är en positiv kille. Allt negativt för mig är ändå något positivt. Jag har förlorat min son. Vi har förlorat varandra. Då kan jag inte bli pundare nu eller gå ner mig för då förstör jag hela grejen. Allt kan inte bli dåligt. Det är jobbigt för mig. Det är jobbigt för hans mamma. För hela familjen. Men jag vill inte att det ska föra med sig mer negativitet. Jag vill kunna använda det för att visa folk att det går att överleva, det går att må bra, det går att fortsätta leva även om något sånt här händer.
– Jag vill att folk ska må bättre. Jag vill inte sprida negativitet. Jag krigar med det även om det ibland kan kännas hopplöst men i det stora hela så är det inte så jag tänker. Jag försöker vara positiv och det går att vara det. Det handlar om ens egen inställning. Man får jobba på sig själv tror jag.

Ljudbilden skiljer sig också från tidigare. Albumet har gjorts tillsammans med producenten och artisten Andreas Kleerup och på hans initiativ förekommer en del riktiga instrument på skivan, exempelvis gitarren på ”NO PAIN”.
– Det är ofta Kleerup som lägger in instrumenten på skivan. Att få jobba med honom är roligt. Det är en dröm för jag gillade hans musik när jag var yngre. Det är också roligt för att jag gjorde låten ”Andreas Kleerup”.

Ja, hittade du kranen?
– Hahaha, inga kommentarer!

Intervju: Mariana Benyamin Sir
Foto: Edgar Blanco