evidence-2018-LS
Intervju: Evidence – blickar framåt trots mörka moln på himlen


 

 

Michael Taylor Peretta skulle kunna högläsa telefonkatalogen och få det att låta som det mest poetiskt laddade verket sedan Shakespeare skrev ”Hamlet”. Redan när Dilated Peoples släppte sitt debutalbum ”The Platform” stack Evidence ut som en MC med en osviklig förmåga att få varje ord att låta som det viktigaste som skrivits, även om det redan då fanns folk som tyckte att han var ”[…] the one who makes too many references to weather” som han spottar i låten ”Guaranteed”. Sedan dess har han tagit väderreferenserna till en ny nivå, i och med sina tematiska albumsläpp som började med albumet ”The Weatherman LP” från 2007 och avslutades med ”Weather or Not” som släpptes i början av 2018.

 

 

Om det har varit ett lyckat år karriärmässigt för denna underground-hjälte har det varit desto mer turbulent privat. Bara några månader efter att hans son Enzo föddes 2015, blev hans flickvän Wendy diagnostiserad med bröstcancer. En kamp som var pågående under inspelningen av ”Weather or Not”, men som gått förlorad när jag nu möter honom på Debaser Strand i Stockholm.
– Jag måste lära mig att vara mamma nu. Sista låten på plattan handlar om den här kampen. Men fan, den låten gör ont nu, för när jag skrev den trodde jag faktiskt att hon skulle segra. Jag ångrar ändå inte att jag skrev den, för hon älskade den och det betydde mycket för henne att höra den. – Men jag försöker verkligen att inte vara ledsen. För det känns som om att jag riskerar allt om jag tillåter mig det. Då kommer jag att krypa ihop i ett hörn och dö i fosterställning. Och jag kan inte göra det nu, för jag måste finnas där för min son och vara stark för hans skull.

 

 

Är det livsnödvändigt att fortsätta skriva musik och turnera? För att undvika att lägga dig i det där hörnet?

 

– I allra högsta grad! Fast jag förstår att frågan kan vara laddad med bilder av den kreativa konstnären som skapar för sin själsliga överlevnad. Och när jag svarar ja på frågan handlar det minst lika mycket om rent logistiska och praktiska aspekter av det. Jag har en son, ett hus och ensamt ansvar för att vi ska gå runt, som en familj. Det här är mitt enda jävla sätt att försörja oss!
– Med detta sagt skapar jag inte för pengarna i sig. Utan det har alltid handlat om att få skit att låta rätt, att förverkliga det jag hör i mitt huvud. Det jag menar är snarare att inkomst har fått en annan tyngd och innebörd sedan vi blev ensamma. Det är väl en kombination av såväl praktisk som själslig överlevnad som gör att jag jobbar i ett sådant tempo. Jag hoppas på att ha nästa album färdigt redan till nästa år. Det kommer att bli ett nytt kapitel, för jag avslutade ”Weatherman”-prylen i och med ”Weather or Not”.

 

 

Du har ju hållit på med det långt innan du släppte din solodebut. Väderreferenserna finns ju med under Dilated Peoples också. Vet du vad som kommer efter detta?

 

– Jag kommer inte ålägga mig själv med något förbud till väderreferenser i fortsättningen, men jag vill lämna det som koncept. Jag har blivit för bekväm och duktig på det och känner att jag måste utmana mig själv med nya koncept – måla nya bilder. Att just väder blev så viktigt från början vet jag inte vad det beror på egentligen. Men det känns ju som att alla i L.A sysslar med gangstarap förutom jag. Väder är väl ett sätt att måla upp bilder med metaforer som känns mer… Hur ska jag uttrycka det?

 

 

Universella?
– Exakt! Det jag skriver nu är ju också skrivet efter att ha rest runt hela världen, och sett saker som skiljer sig väldigt mycket från hemmaplan. Men vädret skiter ju i om du är vit, svart, fattig eller rik. Fattar du hur jag menar?

 

 

Det känns som att dina låtar är väldigt personliga, men går att relatera till på grund av att referenserna ofta är allmänmänskliga.
– Ja, så kan det nog vara. Det är nog ingenting jag har tänkt på från början. Utan The Weatherman är lika mycket ett resultat av min insikt om att allt som slutar på ”man” brukar fungera. Superhjältar vinner alltid, helt enkelt.

 

 

Krayzie Bone släppte nyligen singeln ”Assassin”, där han fullständigt slaktar hela queerrörelsen inom hiphop. Hur ställer du dig själv till förändringen som sker inom scenen?

 

– Vill du höra svaret från killen som hatar skiten? Eller vill du höra svaret från killen som varit i branschen tillräckligt länge för att
förstå hur musik skapas? Eller vill du höra något från killen som förstår hur försäljning inom skivindustrin fungerar? Jag kan dela lite av varje också. Ös på bara. – Den hatfulla sidan blir lite obekväm kring vetskapen om alla hundratals människor som gått före, kämpat och blivit grymt skickliga på ett hantverk, för att sedan konkurreras ut av en ny generation som skiter totalt i allt vad traditioner heter. Och som är mer inne på att ha kul och festa loss. Hela grejen med att vara så jävla respektlös mot sitt eget arv. Att köra på som om att världen startade år 2000 och med den generation som följde. Den respektlösheten äcklar mig en hel del. Jag har alltid varit en förespråkare för att känna till sin historia och att respektera den, lära sig från den. Angående hela queerprylen, med killar som bär klänning och smink inom hiphop… Jag har väldigt svårt för det, för det ligger långt från min värld. Å andra sidan om du backar bandet till den riktigt gamla skolan så bar snubbar läder, kedjor och smink så det kanske inte är så jävla nytt egentligen. Jag tror att jag hade haft mer överseende om det inte vore för att arvet behandlades så jävla pissigt.

 

 

Vad säger killen som förstår branschen och försäljningen då?

 

– Kan du refrängen och melodin till en låt som heter ”Sweet Home Alabama”?

 

 

Ja, självklart.

 

– Ok. Kan du sjunga något från versen?

 

 

Det blir svårare, måste jag erkänna.

 

– Precis! Därför att den bygger på en formel som har fungerat sedan urminnes tider, och som fortsätter att fungera. Verserna är typ utfyllnad och det är i refrängen som själva kroken sitter – och när du väl nappat så tar du dig aldrig loss. Hiphopen har upptäckts av samma människor som skrev den formeln från början, och därför är det helt naturligt att vi ser den här utvecklingen. Hiphopen har blivit den nya popen.

 

 

Blir du ledsen när du tänker på det?

 

– Fruktansvärt! Det är ju att bevittna dödsrycken av allt jag lärt mig att älska. All kommersiell hiphop är inte genomusel, utan det finns en del kvalitet kvar. Men själva kommersialiseringen och utförsäljningen av hantverket som sådant är ju inget annat än ett stort mörker.

 

 

Du har ju jobbat mycket med The Alchemist – som också värnar om traditioner och hiphopens arv. Har ni mycket kontakt fortfarande?

 

– Ja dagligen. Vi skriver till varandra varje dag. Eller vi skickar mest bilder. Sen bor vi så pass nära att när båda är hemma så ses vi typ hela tiden. Vi kommer att spela in mer musik och släppa fler album tillsammans också. Det är för tidigt att avslöja så mycket mer än det just nu.

 

 

Är det respekten för hantverket som fört er så nära varandra?

 

– Ja, han tar det här lika seriöst som jag. Vi kan ju sitta i timmar med en liten vers och sedan komma på att det kanske behövs en refräng. Totalt motsatt till exemplet med ”Sweet Home Alabama” och den industrin som ligger bakom den kommersiella sidan av hiphopen. Det handlar ju till viss del om att ta sig själv på stort allvar också. Att verkligen tro att man har något att säga som betyder något – annars finns det ju ingen anledning att ligga sömnlös över en vers som du vill leverera på rätt sätt. Att skriva musik är en jävligt märklig grej att göra. För mig handlar det väldigt mycket om att observera och känna efter. För att sedan vara snabb som fan när en idé kommer till dig. Jag har en egen studio nu och det underlättar verkligen en hel del. Än så länge känner jag att jag har viktiga saker att säga, som jag inte sagt ännu. Om det kommer en dag då jag inte längre känner det… Då slutar jag med det här.

 

 

Intervju av Fredrik Langrath
Foto: Stephen Vanasco
Denna artikel är även publicerad i Kingsize Magazine nr 3 2018.

 

 

 

 

 

 



Publicerat:
Redaktionen



NULL