5ce71aed01aeb73c390c1be3
Kingsize-Cover-Erik-Lundin-S
Intervju: Erik Lundin är “Zebrapojken”


Läs omslagsintervjun från Kingsize Magazine #1 2019.

 

 

Efter en lång och tämligen anonym start på karriären slog det till ordentligt för Ibrahima Erik Lundin Banda. På 2015 års debut-EP ”Suedi” sadlade han om till svenska och knöt ett band till stora delar av det svenska folket med sina berättelser om identitet och utanförskap. Med uppföljaren ”Välkommen hem” lät han musiken tala och drog sig sedan tillbaka för att forma nya ordböjelser, berättelser och perspektiv. Resultatet är debutalbumet ”Zebrapojken”. För Kingsize berättar han i sin första längre intervju på flera år om tiden efter debuten, randiga känslor och bortgångarna som format debutalbumet.

 

 

Det är ett fåtal personer inom svensk hiphop som fått ett så stort medialt genomslag på så kort tid som Erik Lundin. Trots att han rappat på engelska i drygt tio år, då under namnet Eboi, var det kanske dels hans snabba rap och ospecificerade sound som gjorde att han aldrig riktigt kunde bryta igenom Adam Tenstas skugga, som rönt stora framgångar under 00-talets senare halva. Talangen och tankarna som senare skulle forma hans genombrott hade dock alltid funnits där. På låten ”Immigrants” (2011) öppnar han med raderna:

 

”I rep for the immigrant ones, right where a whole lot of immigrants from / raised on the Blue Line where they riot, and they all speak in immigrant tongues / talking bout integration, you tell me who the ignorant one / I was born here but my mom gave birth to a second generation immigrant son”

 

Trots att han av inbitna hiphoplyssnare länge setts som en oslipad diamant var det inte förrän han bestämde sig för att berätta historierna på svenska som allt föll på plats.
– Jag skulle aldrig skylla på någon annan än mig själv. Funkar det inte, så funkar det inte. Sen finns det timing och dålig timing, det är inte många som kör på engelska nu. Det var det inte innan heller, det var mer när Adam (Tensta, reds anm) och dom kom tillbaka med J-Son och Lazee och alla dom. Men jag hyste inget agg mot någon, det var mer ”fan vad fett att det här funkade”. När det händer så händer det – det är bara att tacka och ta emot och det var fint att få prata till nationen om sånt man har pratat om i orten i 20 år.

 

Och hände gjorde det – minst sagt. Efter debuten blev han hyllad av allt och alla, vann Årets hiphop på både P3 Guld och Grammisgalan samt Årets textförfattare på den senare. Han blev då den första rapparen sedan Timbuktu, tio år tidigare, att ta hem det åtråvärda priset. Värd för galan var symboliskt nog Petter, den första rapparen att vinna kategorin med sin debut 1999. Helt plötsligt var det i den kontexten han befann sig.
– Jag hade ljugit om jag hade sagt att jag trodde att det skulle nå dit det gjorde. Jag hade ju skrivit en ordlista till ”Suedi”, så det säger väl ganska mycket om var jag trodde den skulle landa någonstans. Så jag blev absolut förvånad, men under dom här åren som jag har släppt ”Suedi” och ”Välkommen hem” har jag träffat folk och hört på vilket sätt musiken har träffat dom och det är genom texterna.

 

Just textförfattandet är det som Erik Lundin främst har blivit hyllad för och det med all rätt. ”Suedi” är dock allt annat än en förenklad version av Erik Lundins tidigare verk. Tvärtom är texterna intrikata och avancerade, med rader som staplas på varandra med flera olika betydelser – ofta lika fyndiga som starka. Hans sound är totalt befriat från trendinfluenser. Berättelserna baseras på historier som huvudsakligen skapats långt utanför tullarna och som ges liv av slangord som är väldigt specifika för vissa förorter. I retrospekt är det en intressant historia i sig hur Erik Lundin plötsligt kunde fånga en bred skara lyssnares uppmärksamhet, inte bara hiphoplyssnarna.
– Det finns andra världar som tagit det till sig för att det är ordet det handlar om och det som står i fokus. Det har gjort att det nått till helt andra folk – ibland kommer det fram en ung suedi som säger ”ursäkta, äru Erik Lundin? Jag måste bara säga, min pappa är en 60-årig akademiker som lyssnar på dig”… Haha, du vet. Det är superbra, för det jag pratar om vet redan alla i orten. Dom kanske inte säger det på samma sätt, men dom vet om det. Och då är det alltid fett att nå till folk som man kanske inte hade nått annars, så man inte sitter i samma rum och bara håller med. Det är givetvis för dom jag gjorde musiken från början, men att andra lyssnar på musiken är det viktigaste av allt. Att det har hamnat i dom rummen är viktigare än allt annat.
– Men det är en efterhandskonstruktion, haha. Jag gjorde det inte för att det skulle hamna där, men jag gjorde ordlistan för att dom skulle kunna ta den till sig.

 

Ofta glömmer man bort hur det påverkar en person att förflyttas från en kontext till en annan. Kanske extra svårt när den aspekten redan varit en gråzon. Vilken kontext som hör till vilken identitet – vare sig det är att presenteras som svensk i utlandet eller som utländsk i Sverige. Allt det här har Erik Lundin gjort till sin paradgren och på så sätt blivit en naturlig talesperson för. Men han är också en människa. Ett år innan ”Suedi” släpptes var året då Silvana fick en om möjligt ännu större kometkarriär, när Sverige tog hennes kompromisslösa musik och image till sina hjärtan. Men i den självbiografiska dokumentären ”Väck mig när ni vaknat” blev det uppenbart att uppståndelsen snabbt blev för mycket. Även om hon hade fler epitet att brottas med, var Erik Lundins start en liknande resa.
– Jag förstår att det var så för henne, men hennes resa såg lite annorlunda ut eftersom hon var lesbisk, tjej, politisk, vass och hård – även fast hon kanske själv inte ville vara det för hon var bara sig själv – blev fokuset kring henne på många andra saker. Det var väl det enda som stressade mig, för jag är ingen politisk rappare. Jag pratar om det som händer och allting blir politik eftersom vi pratar om det som händer i samhället. Men jag vill inte bli stämplad som förortsrappare eller en politisk rappare, utan jag är rappare.

 

Nu vill han gå vidare och det var mycket därför han under en lång tid inte gjort några intervjuer om sitt skapande. Förrän nu.

 

När vi träffar Erik för omslagsfotograferingen har halva debutalbumet ännu inte färdigställts och det enda smakprov vi fått höra är redan släppta singeln ”Andetag” och ett spår till som ekat ut i takt med kamerablixtarna från fotografen Erik by Eriks studio på Södermalm. Jag snappar upp en rad från låten som refererar till just beslutet att låta musiken tala för sig själv, utan att samtala med journalister. Jag frågar Erik om jag hört rätt.
– Exakt, säger Erik och funderar några sekunder innan han återger raden. ”Publiken har blivit svettigare / journalister har blivit ettrigare / kontrakten har blivit vettigare… haha, exakt. ”Ett samtal blev ett antal”…

 

Jag frågar om det kändes som att hela samtalet kring debuten blev urholkad.
– Ja, det blev det till slut. Eftersom jag kom med fem låtar och det var min debut för många, så frågade alla ”hur känns det?”. ”Nu dom frågar” heter låten som du frågade om och det kommer just därifrån. I och med att jag hade hållit på så jävla länge innan och aldrig behövt tänka på det när jag körde på engelska… Dom som visste ställde lite andra frågor, men för de flesta var det som att allt var nytt. Men det var roligt att dra paralleller till hur länge jag faktiskt har gjort det här och hur lång tid det har tagit innan jag har kunnat stå på egna ben och inte bakom Adam eller bara vara ute och typ toasta, som jag nästan gjorde ett tag. Men ja, allting som behövde sägas hade sagts och då är jag hellre tyst och syns med ny musik istället.

 

Och ny musik ska vi prata om! Vad gick du in med för mindset på det här projektet, som ju blir ditt första album?
– Jag är gammal säljare, du vet. Så med mina första EP:s tänkte jag ”håll det kort, för om dom säger nej efter det har du ingenting att säga”. Säg en kort sak, säger dom nej lägger du en till fet sak, säger dom nej igen så lägger du till en till. Fem spår är perfekt, uppföljaren var det som inte fick plats på den första. Så nu när jag fått leva också gör det att det låter på ett sätt som det inte hade kunnat göra om jag släppt ett album tidigare. Mycket av det som jag pratar om hade inte hänt när ”Suedi” släpptes. Medan andra grejer såklart hade gjort det.
– Jag pratar mycket om min barndom och vad som föranledde att jag gav mig in på andra saker… ah, som jag pratar om på skivan. Mindsettet var att berätta dom här historierna och berätta dom naket. Sen var jag osäker på om jag skulle ha med vissa grejer, men det får vara så.

 

För att det är för ärligt, eller hur menar du?
– Ah, det är för viktigt. Det är precis samma tänk som jag när jag gjorde “Suedi” och inte ville byta ut ”gäri” mot ”guzz” för att ”guzz” kanske fler förstår. Samma sak här, jag kan inte tumma på saker som inte av ortenpolitiska skäl inte går att prata om. Min egen historia måste jag kunna prata om och då måste den vara lika naken och rå som jag upplevde att den var.
– Det finns en låt där jag pratar om psykisk ohälsa som heter ”Jag räcker”. Den kommer bli dunder. Den har också den här kontrasten som jag älskar för det är en glad beat men jag pratar om helvetet på den, haha. Jag gillar inte när det blir såhär ”dina ögon ser lite glansiga ut, blev du rörd av låten?”. Tvinga inte fram någonting. Plus att det är så jag lever, i allt det här helvetet så ler jag. Jag är en rätt rolig kille, säger Erik på skämtsam stockholmsdialekt och skrattar.

 

Och Erik menar verkligen allvar när han säger det. Vi hinner prata om många jobbiga saker, men han förlorar aldrig sin humor. En sån som smarta rappare har. Men det blir aldrig okänsligt, allt han säger är genomtänkt och tydligt, precis som i hans låtar.
– Det ska inte vara sorgsamt för att det som jag berättar är viktigt och psykisk ohälsa är ännu mer viktigt att prata om nu med Instagram och allting. Folk mår skit. Även om allting är på topp så mår du skit för du ser vad alla andra gör. Eller om du är från trakten där folk går runt och dämpar med olika preparat för att det ser ut som det gör.
– Skivan är otroligt randig på så sätt och det är därför det känns otroligt viktigt att ha med alla dom bitarna. Det är inte bara dystert, det är inte bara på topp, utan vi blandar. Jag vill slänga dom mellan alla dom här känslorna i form av att ta med på en resa. När du lyssnar får du låna mitt känsloregister, typ. Så kan man säga.

 

Både ”Suedi” och ”Välkommen hem” tar ganska tydliga avstamp, vart tar den här skivan avstamp någonstans?
– Det är väl i ganska utelämnade historier och om jag var förortsambassadör på första och andra EP:n så är det här egentligen… Vem är ambassadören själv då? Istället för att vara förortskorrespondent så blir det här min biografi, kan man säga. Det är mer om mig och mina historier. Det är väl det tydligaste för den här skivan som heter ”Zebrapojken”.

 

Erik berättar att konceptet bakom ”Zebrapojken” formades av en rad bortgångar under de senaste åren. Han gick på många begravningar som tärde på psyket, samtidigt som många bra saker hände i karriären. Albumet, som egentligen skulle kommit ut 2017, fick skjutas upp efter att Erik Lundin fått erbjudandet att åka på turné med Håkan Hellström. Allt detta gjorde att skivan fick en helt annan tongång.
– Grundtanken var densamma, men själva ”Zebrapojken” föddes ur att min syrras kille gick bort i maj 2017 och sen ett halvår senare gick min brorsas tjej bort. Han lämnade en liten son efter sig med min syster. På den begravningen frågade min mamma en prästinna hur barn i den åldern, han var tre då, uppfattar såna händelser. Hon svarade att dom i den åldern förstår olika mycket, men att en grej med barn är att deras känslor är randiga – dom kan leka och vara glada och sedan gå in i den här mörka platsen, sen kommer dom ut igen och är glada. En fantastisk egenskap som människan har. Man överlever.
– Jag tyckte det lät fett och det påminde mycket om min egen uppväxt och även mitt genombrott. Det har varit mycket keffa grejer som har hänt men sen har det varit strössel av priser, hyllningar och samarbeten som har förgyllt vardagen i allt det här keffa. Det har gjort att jag inte har kunnat vara glad för vissa bra saker, samtidigt som jag inte riktigt har fått sörja bortgångar.

 

Han berättar om en specifik händelse som väldigt målande beskriver kontrasterna.
– Jag kommer ihåg en spelning där jag åkte direkt från min svågers begravning till att stå på scen med Håkan Hellström framför hur många som helst. Det är sjuka känslor som brottas med varandra. Sen när min brorsas tjej gick bort så träffade vi hennes bror som jobbar som psykolog eller någonting och han berättade att han var ledare för något som hette Zebragruppen, som är för just barn som gått igenom trauman. Och dom kallas för Zebrabarn.
– Så jag tänkte ”jag är fan en Zebrapojke”. Mamma är vit och pappa svart, ena foten i orten men även på landstället hos mina morföräldrar när jag var liten… Sen kan du lägga på framgången där många av de keffaste grejerna hänt efter 2016, men samtidigt har många av dom bästa grejerna hänt efter 2016.
– Nu har vi inte lyssnat på hela ”Nu dom frågar”, som är en väldigt randig låt och den första jag gjorde till skivan. Egentligen är det en trött respons på frågan ”hur känns det?” och vad ett ärligt svar på den frågan skulle vara, där jag börjar prata om alla bra grejer som hänt för att sedan berätta om andra saker som händer samtidigt. Ni får fundera själva på hur mycket jag kan ta åt mig av alla bra grejer som har hänt och hur mycket jag kan sörja. Jag har inte kunnat leva riktigt i någon av dom världarna.

 

Händer det att dom här svarta och vita ränderna flyter ihop till grått? Att du mår dåligt av det?
– Ja precis, att man känner varken eller. Och det är mycket värre. Jag vill hellre vara svartvit än grå, för det går inte att leva grått.

 

Du känns som någon som bryr sig väldigt mycket och tar stort ansvar för andra, gör det att det blir svårt för dig att ta in de bra sakerna? Att du får skuldkänslor för att vara lycklig, på ett sätt?
– …Nej, för jag förtjänar det så mycket. Det är viktigt också, för självbevarelsedriften. Om du aldrig gör det, då går du sönder. Sorg och smärta är stark, så den kommer du inte ifrån, men du kan välja att inte unna dig. Det är lättare att göra. Men det skulle jag inte göra utan jag njuter till fullo. Jag känner ingen skuld eller att det är orättvist att jag ska få må bra när andra lider, det går inte. Jag är en lycklig människa i grund och botten och har alltid varit.
– Trots sakerna jag pratar om på ”Zebrapojken”, som låter väldigt dystra och mörka, så var jag skitglad under hela min uppväxt, det är mer i efterhand som jag har analyserat den och insett att det funnits andra känslor också. Och självklart, som ett zebrabarn, så har jag gått in i sorg och mig själv också. Men generellt var jag väldigt glad vilket också gestaltas på skivan för det finns många låtar som är väldigt upplyftande och celebrerar livet.

 

Fan vad skönt för dig, för det är så lätt hänt att man tar på sig saker som man inte ska göra.
– Men du var inne på något i början om ansvar, och det har jag otroligt mycket. För min familj här och för min familj i Gambia också, som jag känner ett stort ansvar för. Jag kan vara skillnaden för dom. Men så har jag alltid känt, oavsett om jag hade hållit på med musik eller inte, att jag ska göra grejer som förändrar för andra också. Men det ansvaret låter jag inte skölja över mig så pass att det dränker min glädje. Det får inte hända.

 

Kan det däremot skapa en press i ditt skapande? Det kanske blir en dum fråga eftersom du uppenbarligen vill skriva och berätta om dom här historierna, men att du kanske blir, inte tvingad, men känner dig ”skyldig” att göra det? För deras skull?
– Hade inte dom här sakerna hänt hade jag kanske inte kallat albumet ”Zebrapojken”, men historierna i sig och navet av vad jag ville att albumet skulle vara hade varit detsamma ändå, så jag låter inte det spela över åt varken det ena eller det andra hållet. Om bara bra saker hade hänt och jag hade blivit multimiljardär hade jag fortfarande inte låtit det påverka skivan och processen. Så det var mer att jag plockade från grejerna som hände, vilket gjorde det mer mångfasetterat. Det var som någon låt jag skrev nyss… ”fäller vi några, då fyller vi burkar och så säljer vi tårar”, förstår du? Haha. Sälj tårarna, det är inget fel eller att man säljer ut, det är min smärta som jag delar med mig av på skivan.

 

 

erik-lundin-2019-kingsize-S

 

 

Men allt Erik Lundin gör är inte gravallvarligt. Tvärtom pratar han mycket om saker han skulle vilja göra, som inte nödvändigtvis hör till den kategorin. En av sakerna han redan gjort är projektet tillsammans med Zlatan Ibrahimović, där rapparen blev utvald att göra en låt till hans personliga spellista.
– Du ser! Haha, det var kul… Men du har inte hundra procent fria tyglar och jag gör aldrig musik utan fria tyglar. Jag skriver alla mina texter själv och jag gillar inte när folk lägger sig i min process för jag gör den musik jag vill göra. Men jag tog det här uppdraget för att jag tyckte det var fett och det var det. Det var en låt med tempoväxling i låten och jag har aldrig gjort det. Med ett hopprep som grundrytm. Plus att jag blandade svenska och engelska, vilket jag inte heller gillar att göra. Så det blev en utmaning men såna grejer är roliga, så länge det är en utmaning är det okej.

 

Det finns många beröringspunkter mellan Erik Lundin och Zlatan Ibrahimović. De är båda födda i Sverige, men stämplas ändå som invandrare. De har en makalös teknisk begåvning och är i Sveriges toppskikt inom sina respektive fält. Men om Erik fått prata sig hes om sociala orättvisor, har Zlatan tvärtom fått kritik för sin stundtals nonchalanta inställning till politik.
– Det är klart man hade velat se mer sånt, men det vill man från alla. Det spelar ingen roll att han är större än andra, alla kan göra det. Men alla vill kanske inte göra det. Alla kanske inte förstår sig på såna saker heller, det kan finnas tusen olika anledningar. Jag kan bara stå för mig och dom saker jag tycker är viktiga. Det är många, även artister, som borde uttala sig mer kring viktiga saker, som inte gör det. Varför vet jag inte. Men Zlatan är inte större bov än någon annan, det finns massa människor som jag hellre skulle prata om som inte gör någonting heller. Som är mycket närmre det både jag och andra gör. Men jag håller inte det emot dom.

 

Som till exempel…?
– Nä, jag vet inte, haha. Det är många. Alla som inte gör det, kan vi säga. Haha!

 

Till Zlatans försvar kan man hävda att han i egenskap av sig själv på många sätt fungerar som en politisk symbol. Detsamma kan man säga om västerorts nykrönte prins Z.E. På kort tid har hans råa och opolerade rap tagit sig in i samma rum som Erik Lundin äntrade för tre år sedan – genom samma dörr som han och hans föregångare sakteliga lyckats bryta upp. I skrivande stund har Z.E chansen att vinna Årets textförfattare på Grammis och på så sätt ta över stafettpinnen från just Erik Lundin. Och inte honom emot.
– Det är fett att dom belyser ALL talang som finns. Det finns många som anser att det finns ”fina” textförfattare och ”fula” textförfattare och det är fint att dom får synas i samma ljus. Det är bra att det har blivit en förändring på det. Rappare är, tycker jag, det fetaste vi har just för att vi oftast fokuserar på texterna. Att vi har fått mer och mer plats i textförfattarkategorin är superfett! Och viktigt.

 

En av förra årets tveklöst mäktigaste händelser var när just Z.E och Erik Lundin gjorde en gemensam västerort-takeover på Gröna Lund. En solig, om än något kylig, sommarkväll tog de med sig gäster som Silvana Imam, Cherrie, Dani M och Keya. En historisk kväll i gemenskapens tecken som också fick kraft i egenskap av symbol för både verkliga och uppmålade demografiska barriärer, samtidigt som den förenade Erik och Z.Es på lika många sätt liknande som totalt olika världar.
– Jag ville bjuda in hela Gröna Lund till orten. Vi hade byggt upp burar såsom våra förråd därute ser ut. Det är mycket som händer där i källaren. Vi hade tunnelbanebänken och skylten för slutstationen. Jag kunde sitta och rappa på en bänk precis som jag brukade göra när jag var yngre. Det var guld. Och att vi inte körde uppdelade set, utan vi körde back to back hela showen. Jag tycker inte det blir mer underhållande än så.

 

Även om Z.E redan då, helt utan uppbackning från musikbransch och större medial täckning, skapat sig en självklar plats på den svenska hiphopscenen kändes det för många som en överraskande kombination med tanke på Erik Lundins status. Men när han själv berättar om sin respekt för den unga rapparen har han bara lovord att erbjuda.
– Jag har gillat ”Z” sen jag hörde honom första gången. Jag tyckte han lät så annorlunda. Ortengrabb, från Tensta, påminde om många av mina barndoms- vänner som hade kunnat vara rappare om hiphopen hade varit där den är idag, då. Tyvärr är vissa av dom borta nu, vila i frid, men dom hade hela den där grejen. Fyndiga som fan och hade flowet eftersom dom lyssnade på hiphop från USA.
– Men för att knyta an det till ”Z” så är han en väldigt smart rappare, låter egen, låter orten… Om jag kunde få med honom på den här grejen skulle det vara guld. Att våra världar skulle mötas. För han är inte bara en fantastisk textförfattare, han har humor. Smarta rappare brukar ha humor och kunna använda sig av det. När det finns självdistans och allting inte bara är stenhårt. Han säger stenhårda grejer också, men han kan säga värsta drivraden efteråt.

 

Till skillnad från tidigare är ”Zebrapojken” inte producerad av Mats Norman, utan av Nils Svennem Lundberg och hans bror Måns. Nils, även känd under sitt producentnamn Nisj, vann en Grammis som Årets producent samma år som Erik vann sina priser och har jobbat nära framförallt Silvana Imam sedan hennes debut. Två personer som Erik uppenbarligen trivs bra med och som format låtarna på skivan som han berättar är både ”stora, glada, breda och pampiga”.
– Jag är enklare än vad mina EP:s har låtit, fast dom var tvungna att låta så. Jag älskar varenda track jag har gjort med Mats. Men mina öron är inte svåra utan jag gillar att göra stora, pampiga grejer också. Och sånt som låter trendigt beroende vad man tänker på för slags musik, om det är den som du pratade om som är översatt amerikansk trap eller stora arenalåtar, men jag gillar sånt.
– Jag är väldigt skamlös när det kommer till produktioner och har alltid varit. Det är nog att jag har skruvat ner lite när vi har kört med Adam och så, för dom gick en allt smalare väg om kan säga så. Väldigt mycket integritet och väldigt smart musik. Jag gjorde mycket såna grejer också, typ dubstep, sen blev hela den världen stor. Sånt är asfett och kommer såna producenter och hojtar på mig så är jag alltid game asså, det är skitfett. Samma sak med typ afrotrap, jag vill också lägga på såna grejer! Men jag får inte, haha.

 

Haha, för vem?!
– Nä, jag skoja.

 

Men apropå sound var det kul att höra din första singel ”Andetag” som är väldigt pampig och en arenalåt som är väldigt bra live!
– Exakt. Det är en sån som jag vet hur den kommer växa på spelningar. Vissa låtar vet man vad dom har för plats. Innan du går till klubben skulle noll personer sätta på ”Västerort”. Det är ingen sån låt, men den har sin plats.
– Men vi får också tänka på att jag inte har släppt så mycket musik, saker har fått ta tid. Vi har levt ganska länge i varje projekt, så tid har gått mellan varje grej. Nu kommer skotten tätare när albumet släpps. Albumet är albumet, det ska leva för alltid. Det är något jag vill lämna efter mig, precis som med ”Suedi” och precis som med ”Välkommen hem”. ”Zebrapojken” ska jag lämna efter. Jag vill att man ska kunna lyssna på den för alltid. Sen vad man gör emellan, det är då man kan slänga in såna här grejer. Eller att samarbeta med andra, det är skitfett. Problemet var innan att jag bara gjorde det, haha. Men jag är stolt över den här skivan, det är det fetaste som jag har släppt.

 

Det känns mer och mer synd att jag inte hört skivan än, man vill ju prata texter med dig…
– Ja, verkligen. Det börjar kännas som shunon i skolan som säger att han har Playstation och man börjar undra ”har du verkligen det?”, haha!

 

Hahaha, exakt!
– ”Jag har typ hundra spel. Och den här skivan är grym!”, haha.

 

Exakt, finns det ens en skiva?
– Hahaha!

 

Skivan finns, och den 15:e mars släpps ”Zebrapojken” genom den egna nystartade labeln Mansa Banda Music. Döpt delvis efter Mansa Musa, den mycket omtalade afrikanska kungen för Maliriket som brukar refereras till som ”världens rikaste människa”. Under sin pilgrimsresa till Mekka ska han spridit så mycket guld omkring sig på vägen att ekonomier rasade ihop. Erik berättar att de kommer från samma stam – Mandinka – och att Mansa betyder ”kung” mandinka. Banda, såklart, efter hans eget efternamn.
– Så, kung Banda. Jag har velat starta bolaget länge och läget kom. Första singeln släpptes också där och skivan kommer släppas där. Jag har alla möjligheter att göra det, så varför inte testa? Det är det jag vill göra, på egna ben med full kontroll. Med bra människor som jag har haft runt mig länge. Så allt är inte helt nytt.

 

Bolaget kommer också i ett naturligt steg efter att Erik, Cherrie och Silvana Imam valt att lämna hiphopinstitutionen RMH, den senare tiden kallat TRANS94. Men om det är han fortsatt fåordig kring.
– Nä, vi valde att gå olika vägar. Jag, Cherrie och Silvana gick samma väg. Om det går att säga att vi har blivit tightare så har vi det. Det är inte så mycket mer att säga om det.

 

Han fortsätter berätta att han först och främst kommer fokusera på sin egen musik genom Mansa Banda Music, men än har man inte glömt raden från ”Haffla”, det avslutande spåret på debut-EP:n: ”Blivit reducerade till svartingar och tattare, våra resor är underskattade / jag borde bli kontaktad av författare, fuck it bre jag borde bli författare”.
– Var sak har sin tid, men bok… Det brinner i fingertopparna alltså. Jag vill verkligen skriva böcker. Men det är en sån grej, då blir jag shunon med Playstation igen, haha. Men absolut, det finns massa saker jag vill göra. Jag vill bli skådespe- lare, det vore fett också. Det finns fler grejer jag vill göra, men det är för lite musik som har släppts än, låt oss äga en grej först och sen tar vi nästa.

 

Och Eboi finns väl kvar där någonstans och gömmer sig också?
– I form av textförfattare, absolut. Det vill jag också göra! Det är sjukt när jag tänker på det, varför är det ingen som kör på engelska? När man ser hur nära musiken och soundet har kommit det amerikanska. Hur flytande allting är, inte bara i Sverige utan hela Europa. Alla scener har ju vuxit ihop åt olika håll. Vissa åt traphållet, vissa åt afrobeat-hållet… Om någon gång så är det ju nu man ska hoppa in. Men så mycket tid jag la ner på double entendres och fyrstaviga rim och så kom det någon och sa ”fan va fort du rappar”, haha. Jag skulle vilja komma tillbaka och bullshita, typ.

 

Det finns en dubbelsidighet i det där, för samtidigt som det är som du säger så är det ju sant som Cherrie visat, att musiken kan nå ut på svenska också?
– Exakt. Det ena utesluter inte det andra heller. För henne funkar det ju, med ren rap på svenska kommer det ta längre. Det är egentligen ännu mer sjukt att man på den tiden lyssnade på Saïan Supa Crew, dom körde ju ren rap. Det var ännu svårare att kunna ta sig an, men nu för tiden när man lyssnar på dom här franska mer melodiska rapparna, PNL till exempel. Det låter som att det skulle kunna komma härifrån, bara att det är på franska. Jag har faktiskt ett par… ni måste tro mig!, skriker han ut och skrattar högt.

 

Hahaha, låt höra!
– Jag har faktiskt en låt som jag sjunger på. Varför jag sa så var för att jag inte vet om den kommer på skivan eller inte, men jag gör melodisk rap i alla fall. Det är vad jag kallar ”South by Southwest”-låtar (festivalen känd som SXSW, reds anm). Om jag skulle uppträda där hade jag velat presentera det. Det låter bara fett.

 

Med stora visioner kommer stora drömmar och det råder inga tvivel om att Ibrahima Erik Lundin Banda har vad som krävs för att förverkliga dem. Men först ska vi få spela på hans Playstation – och låta fler historier förevigas.

 

 

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Erik by Erik

 

 

Erik-Lundin-Malkolm-LS

 

 



Publicerat:
Redaktionen



5ce2597101aeb74f372e7cc2
NULL